Grammatiska Knepigheter

Låt oss tänka oss att ett eftertänksamt barn lär sig svenska som första språk. I något sammanhang noterar han att en viss typ av ord ibland slutar på -de och ibland på -er. Naturligtvis försöker barnet lista ut när vilken form skall användas. Det kanske råkar sig så att alltid när barnet hör "slänger", då är den som omtalas närvarande, och när det hör "slängde" då är den omtalade inte närvarande. En bra hypotes vore kanske '-er används när göraren är närvarande, -de när hen inte är det'. Med tiden borde barnet råka ut för exempel som motvisar hypotesen: personer som gjorde något närvarar, person som gör något frånvarar. Men...  tänk om omständigheternas nyck aldrig ger ett motexempel. Hur säker kan man vara på att man inte råkar ha samma otur som barnet i scenariet ovan? Naturligtvis menar jag inte att någon gjort just det misstaget. Men vi kan ställa samma fråga om betydelsen hos varje ord i ordförrådet, om varje detalj i grammatiken, om uttalet av ord s...

 Vad har ordformerna trädet , närmre och dörrar gemensamt? Jo! Historiskt är de "dubbelt" markerade för något. "Nära" var ursprungligen en komparativform, så "närmre" är ungefär som "fularare", "träd" var ursprungligen bestämd form av "trä", så "trädet" är ungefär lika märkligt som "husetet" och "dörr" var ursprungligen pluralform, så "dörrar" är ungefär som "bilarar". I och för sig har "trä" och "träd" sedermera kommit att få separata betydelser. De ursprungliga formerna som nära och dörr härrör ur har dock dött ut.

Spår av fornsvenskans kasussystem i modern svenska I likhet med isländskan och tyskan hade fornsvenskan fyra kasus: nominativ, ackusativ, dativ och genitiv. Denna essä kartlägger de spår som svenskans kasussystem lämnat efter sig.   Artikeln är en översättning, bearbetning och förkortning av material som ursprungligen skrevs för engelskspråkig publik utan förkunskaper. Eftersom denna versions läsare rimligtvis kan svenska ges ingen beskrivning av modern svenska. Den engelska versionen är ställvis gammal skåpmat för svenskspråkiga.   Eftersom detta inte är en akademisk text har jag undlåtit att inkludera källhänvisningar. Fornsvenska och kasus I fornsvenskan fanns fyra kasus.   Genitiven hade en liknande roll som idag, markerade rektionen för flera prepositioner och bildade en del fristående adverb. Den var svagare kopplad till ägarskap än idag. Jag anser att vi för ofta förknippar genitiv med ägarskap i beskrivningar av flera språk - ofta uttrycker det en avsevärd mängd ...

Det borde vara så otroligt uppenbart: vad talar folk i Österrike? Vilka språk talas av befolkningen i Schweitz? Vilka länder har engelska som huvudsakligt språk? Hur många språk talas av mer än tio miljoner Indier? (Svar: 13.) Korrekta svar är kanske inte så viktiga i ovanstående frågor, utan mera en princip vem som helst borde klara av att sluta sig till. I Österrike talas i huvudsak tyska - precis som i Tyskland (men båda har små slaviska språkfickor av historisk hävd). Gränsen mellan dessa länder är inte en språkgräns. I Schweitz talas ockå tyska - gränsen mellan länderna är inte en språkgräns. I Tyskland finns det en språkgräns mellan plattyskan och högtyskan - och plattyskan är närmre besläktad med nederländskan än med (hög)tyskan! I Schweitz talas italienska, franska och rätoromanska. Det finns inget Rätoromanien, ett land som skulle motsvara rätoromanskan. Språkgränserna mellan dessa är inte landsgränser. Till och med inom norden finner vi många bra exempel. Det mest uppenbara ä...

Det hörs ibland från sådana som talar dialekter att 'min dialekt är (minsann) medeltida svenska'. Stämmer det någonsin? Om man inte orkar läsa hela denna artikel, kommer svaret här: nej. Det stämmer aldrig. Okej, så, varför vågar jag gå in för ett så starkt ställningstagande? När man jämför dialekter med standardspråket är det lätt hänt att man säger att dialekten har ålderdomliga drag. Ett ålderdomligt drag är då något som gått förlorat i standardspråket, men som finns kvar i dialekten. Det kan röra sig om ord ("lider" för vedbod) hela ordformer ("kommen nu!") böjningsmönster ("las" istället för "läste"), d.v.s. avvikande enskilda ordformer uttal ("skinka" med tydliga s och k, "källa" med k istället för tj) äldre ordföljd (svårt att ge exempel på sådant, men finlandssvenskan, t.o.m. i sin standardform tenderar att konservera mycket sådan ordföljd som var vanlig under mellankrigstiden) äldre konstruktioner med andra de...

Konceptet "språkkänsla" är populärt när någon skall risas eller rosas för sitt språk. Jag är rätt övertygad om att språkkänsla är ett av kejsarens nyare klädesplagg. Det blir nämligen nästan bisarrt ibland: någon har uttryckt sig på ett sätt som avslöjar "dålig språkkänsla", och risas för detta. Någon - exempelvis jag - påpekar att människor med allmänt erkänd språkkänsla använt exakt samma ord eller konstruktion, eller använt ordet för att förmedla samma betydelse. Men det räknas inte - den som har dålig språkkänsla vet inte att man får använda ordet på det viset, och gör därför fel när den använder ordet på det viset; å andra sidan, Nobelpristagaren eller nationalpoeten eller Svenska Akademienmedlemmen visste ju rimligtvis att man kan och får använda ordet på det viset - till skillnad från idioten med sin dåliga språkkänsla som rimligtvis inte kunde veta att ordet får användas så. Ser ni cirkelargumenten åt båda hållen? Det är som två kugghjul som motarbetar varan...

Som argument vid diskussioner om idéen att "man inte skallinte nämna sig först i uppräkningar" dyker ibland ett riktigt befängt argument upp. Jag vill titta lite på anatomin hos detta bisarra argument. Att nämna sig själv först är som att vara den första som skär åt sig en kakbit. För det första ter det sig uppenbart för mig att likhetstecken inte kan ställas mellan dem. Att nämnas först i en uppräkning är knappast något som ger mig fler kolhydrater, mera protein och mera fett att överleva en stund längre på, och för den delen är man rätt konstig i huvudet om det smakar gott att nämnas först i en uppräkning. Om det mot förmodan smakar gott att nämnas först, då har man skapat en olösbar situation där varje jävla narcissist i uppräkningen man gör känner sig förfördelad: hur man än vänder sig har man röven därbak. Men å andra sidan - är det oartigt att skära den första kakbiten? Låt oss tänka oss ett sällskap bestående av fem artiga män. Dessa har bestämt sig att de vill ha en k...

1. Passiv öht Vid passiv motsvaras den aktiva satsens objekt av ett subjekt. Det heter alltså "de sågs", inte "dem sågs". En del självutnämnda språkpoliser verkar ha problem med att identifiera objekt. Rent "tekniskt" blandar de ihop den syntaktiska funktionen objekt och den semantiska rollen patient. De flesta lyckas få kasuset korrekt här (dock inte alla), men förklaringen varför det skall vara "de" och inte "dem" blir märklig, eftersom man säger något i stil med "'dem' som objekt utom när det är objekt för ett passivt verb". Begreppsförvirring. 2. Passiv med indirekt objekt Det finns dock en komplikation närhelst det passiva verbet motsvaras av ett ditransitivt aktivt dito. Då kan bådadera av objekten motsvaras av ett subjekt. jag gavs ett äpple (av honom) = han gav mig ett äpple ett äpple gavs mig (av honom) = han gav mig ett äpple I dessa fall kan alltså både "ett äpple gavs dem"  och "de gavs ett ä...

Så är vi där igen, med en ny mutation av COVID-19, och med den kommer förstås ... föraktet för journalister som betonar namnet på den grekiska bokstaven fel. Ett förakt som, liksom nästan allt förakt, är osakligt och obildat. Omikron , hur skall det månne betonas? Om man är det minsta lilla bildad borde man tydligen veta att det skall betonas på första stavelsen, för det är så det uttalas på grekiska . Vet man inte det borde man skämmas för hur dålig allmänbildning man har. Men som vi tidigare såg i fallet med domus är det mera komplicerat än en del språkpoliser vill göra gällande. Dags då att uttala det grekiska alfabetets bokstävers namn som de uttalas på grekiska:     á lfa, v í ta, ɣ á mma, ðelta, ... Jag tror rätt få bland ómicron- entusiasterna säger "vita, hamma, ðelta" ... och de skulle troligen ha invändningar om man gjorde det. I gammal grekiska var dock o micron betonat på sista stavelsen, med en obetonad, låg tonhöjd på den första. Vill man hitta en historisk...

Det borde heta "farsdag", så som det ofta skrivs i finlandssvenska texter trots att vår språkvård motsätter sig det. Vilken av följande är en acceptabel tillönskan? Ha en lugn fars dag. Ha fars lugna dag.   Jag tror inte en endaste svensk accepterar det senaste alternativet - men med genitivattribut går alltid adjektivet mellan genitiven och huvudordet. Med andra ord är fars dag syntaktiskt sett ett sådant ord som borde vara sammanskrivet. Det att vi är många som dessutom betonar det på detta sätt visar att de som skriver ihop det gör mera rätt än de obskyrantister som kräver att det skall särskrivas. Våga vägra lyda sådana oenhetliga regelsystem som bara finns till för att skapa fällor.

Svenskar som lärt sig latin i skolan odlar ofta en viss typ av besserwisserskap mot andra svenskar som uttalar latinska namn fel. Och fel är ju alltid fel, eller hur - det finns ingen ursäkt för okunskap. Eller hur? Latinska namn bör alltid uttalas så som de uttalades på latin, allt annat är okunnighet och slarv. Det är bra att vi står för samma värderingar här, eller hur? NÅDEN BORT, eller hur? (Detta är en rätt vanlig attityd bland latinare, åtminstone från det stickprov jag sett på nätet.) Okej, så, hur uttalas "Domus"? Vilka vokaler skall det vara? Skall det rimma på "rå-bus" eller "ko-rus"? (Vi ignorerar rytm, betoning, längder, etc just nu - fokusera på vokalernas artikulationsplats i munnen.) Har man ens den minsta kunskap om saken vet man ju att det är "rå-bus", för <o> på latin uttalas med samma kvalitet som vårt "å", inte som vårt "o". Bara den okunniga skulle låta "domus" rimma på "ko-rus"....

En struktur som en del språkpoliser verkar omedvetna om är den oinledda konditionala bisatsen. Den förekommer i de flesta register av svenskan, och den är därmed varken vardaglig eller högtidlig: den helt enkelt bara är en del av svenskan. Vad är en oinledd konditional bisats? Det är en om-sats vars ordföljd är som en fråga: kommer du på fredag (så) grillar jag lite joojeh-kebab. Trots att ordföljden är som en fråga, är det inte en fråga - det är en konditional bisats. Det blev mig tydligt nyligen att en del språkpoliser inte känner till denna struktur och/eller tror att den är undermålig svenska. Lär er lite grammatik, för helvete, är allt vad man kan säga åt dessa okunniga språkpoliser som tror sig ha rätt att korrigera andras språk trots att de som korrigeras tydligen kan språket bättre.

Ett "språkfel" som stör många språkpoliser är konstruktionen "denna/detta/dessa" följt av definit form. Historia När svenskan för första gången skrevs i större bevarade mängder finner vi redan båda alternativen - "denna" och "den här" som etablerade alternativ. Vi finner att "den här"-konstruktionen alltid använder definit form, men att "denna"-konstruktionen varierar. Variationen är dock rätt intressant. På den tiden fanns det i svenskan fyra kasus, nominativ, ackusativ, dativ och genitiv. Efter nominativ förekommer både definit och indefinit form, men efter de tre andra finner man nästan uteslutande definit form. Efter detta kom en tid när den definita formen var vanligare, och till och med ansågs vara "finare" - uttryck som 'icke av denna världen' lever kvar från den tiden.  Vi kan dock se redan från tidigt att "denna" med sina former var förhärskande i syd och sydväst, medan "den här" ...

 Det förekommer ibland märkliga ideer om förhållandet mellan svenskan och tyskan. Den kanske grövsta ideen man ser är att svenskan skulle vara ett språk som utvecklats ur tyskan. Ibland vill språkvårdare motivera den ena eller andra regeln med att så funkar det i tyskan, och därför borde det, i detta tyskans yngel, vara på samma sätt. Svenskan har inte utvecklats ur tyskan. Vi kan absolut förkasta den tanken. Men hur skall vi då förklara alla de likheter svenskan och tyskan har? Detta kräver flera delförklaringar. 1. Germanska språk och forngermanskan Trots att "german" på engelska betyder "tysk", betyder inte "germanska språk" (german ic languages) "de tyska språken". För ungefär 4000 år sedan började en grupp som talade en dialekt av forn-indoeuropeiska att urskilja sig från sina granngrupper (vilka blev fornkelter, fornbaltoslaver, fornalbaner och fornitalienare). Dessa bodde i södra Sverige och Norge, Danmark, Nordtyskland och möjligen en bi...