Grammatiska Knepigheter

Jag håller i princip med om att dubbel negation är fel på svenska, och jag håller också med om att den är fel i bildad engelska. Jag håller dock inte med om att den är fel för att den vore ologisk. Tanken att dubbel negation i sig själv är ologisk är i sig själv ologisk, och borde därför slängas i soptunnan. (Den satsen är helt avsiktligt ihopvävd på det viset.) Men stopp där! Det är ju för bövelen helt självklart att ¬(¬A) ≡ A ! Om det inte är sant att A inte är sant, då måste ju A vara sant. Jag kan väl inte i hela världen komma med något slags postmodernt new-age flum om att sanningar är relativa eller något sånt. Jag tänker heller inte komma med påståenden om Schrödingers katt, eller någon slags hårt konstruktionistisk filosofi om matematiska sanningar - sådana anser jag helt irrelevanta med avseende på detta. Men, säger någon kanske nu, hur i hela friden förordar du ett så bisarrt påstående? Min invändning mot påståendet att det är ologiskt med dubbel negation för betydelsemässigt

Ibland stöter man på idéen att det är oartigt att börja en uppräkning med sig själv. Det verkar vara något som en del fått sig itutat i lågstadiet av stränga fröknar, och det verkar hänga med än idag. En del som tror sig följa den här regeln och är  rätt strikta med att påpeka den när de märker att någon gör fel är i övrigt rätt trevliga personer, och jag har i mitt liv förmånen att umgås med några sådana. Jag hör dem ibland påbörja uppräkningar med "jag, ..." och låter bli att nämna det - jag tror inte ens de är medvetna om att de ibland gör det, men troligen tror de sig vara väldigt noggranna med det. Min poäng med det lilla sidospåret är att vi knappast i dagligt tal tänker på ordningsföljd i uppräkning som något som signalerar viktighet eller artighet. Det viktigaste är att informationen kommer fram. Att pausa för att strukturera om den mentala listan är bara klumpigt. Om man är så känslig att man störs av att någon nämner sig själv först, då är det knappast den som nämne