"Jag och ..." eller "... och jag"
Ibland stöter man på idéen att det är oartigt att börja en uppräkning med sig själv. Det verkar vara något som en del fått sig itutat i lågstadiet av stränga fröknar, och det verkar hänga med än idag.
En del som tror sig följa den här regeln och är rätt strikta med att påpeka den när de märker att någon gör fel är i övrigt rätt trevliga personer, och jag har i mitt liv förmånen att umgås med några sådana. Jag hör dem ibland påbörja uppräkningar med "jag, ..." och låter bli att nämna det - jag tror inte ens de är medvetna om att de ibland gör det, men troligen tror de sig vara väldigt noggranna med det.
Min poäng med det lilla sidospåret är att vi knappast i dagligt tal tänker på ordningsföljd i uppräkning som något som signalerar viktighet eller artighet. Det viktigaste är att informationen kommer fram. Att pausa för att strukturera om den mentala listan är bara klumpigt.
Om man är så känslig att man störs av att någon nämner sig själv först, då är det knappast den som nämner sig själv först som har problem. Det är sådana känsliga snöflingor som frasen "ok, boomer" myntats för.
Nåväl, som jag ser det finns det faktiskt flera orsaker varför det kan ses som rent av artigt att nämna sig själv först, och jag anser att de orsaker som normalt anges för motsatsen är cirkelresonemang.
Om man är så känslig att man störs av att någon nämner sig själv först, då är det knappast den som nämner sig själv först som har problem. Det är sådana känsliga snöflingor som frasen "ok, boomer" myntats för.
Nåväl, som jag ser det finns det faktiskt flera orsaker varför det kan ses som rent av artigt att nämna sig själv först, och jag anser att de orsaker som normalt anges för motsatsen är cirkelresonemang.
- Personliga pronomen har rikligare kasusmarkering än någon annan substantivlik ordklass. Därigenom ger ett personligt pronomen genast kunskap om hurudan satsdel uppräkningen har.
- Att pausa i ett yttrande - då exempelvis för att mentalt ordna en lista - stör lyssnarens koncentration, och signalerar att nu är det din tur. 'Jag' eller 'mig' kostar kognitivt rätt lite att producera, och att slänga det ur "ordkön" genast är troligen billigare än att spara det till sist. Genom att ta den lågt hängande frukten först sparar talaren tid för lyssnaren.
- Genom att nämna första person tidigt framkommer också rimligtvis genast hurudan typ av informationskälla påståendet har. I många språk i världen är det så viktigt att det är grammatikaliserat: verbet böjs alltså enligt informationskällans typ. Nu säger jag inte att det är grammatikaliskt viktigt i svenskan, men det finns ändå orsak att tro att det är något vi kognitivt värderar och utvärderar, om än undermedvetet.
Argumentet för att det är oartigt är i princip bara ett ogrundat påstående: det är oartigt för att det är oartigt (för att det är oartigt (för att ... ( ... ()))) att nämna sig själv först.
Om ens ego är så svagt att man blir stött av att någon nämner sig själv först i en uppräkning bör man, i min mening, försöka göra sig av med den vanföreställningen.
Om ens ego är så svagt att man blir stött av att någon nämner sig själv först i en uppräkning bör man, i min mening, försöka göra sig av med den vanföreställningen.
Min gamla pappa lärde mig att alltid öppna dörren för andra, att alltid låta andra gå före, att aldrig framhäva mig själv och att inte börja en uppräkning av personer med mig själv.
ReplyDeleteJag inser nu att det inte finns något rationellt skäl till dessa förhållningssätt. Det att hjälpa andra och att lyfta andra kallas ibland artighet och är sällan speciellt rationellt, men lite trevligt ändå.
Om det är så att det är ett uttryck för en artighet att inte gå före i kön och nämna sig själv först så är det ju en rätt trevlig artighet. Men om ingen uppfattar det som en artighet så faller ju hela idén.
Att få gå in först kan skilja sig på rent praktiska sätt: möjlighet att få bättre sittplats, etc. Att hålla upp en dörr kan vara genuint hjälpsamt om personen som du håller upp dörren för har en sjuk axel eller av annan orsak är svag (eller bär på något, har dålig balans, etc).
DeleteAtt nämna sig själv först liknar mera denna typ av situation: tänk dig att det finns tillräckligt med kaka för ett helt sällskap MÅNGA GÅNGER OM. Den kaka som inte äts blir bortslängd.
Kakan är enhetlig - ingen bit är bättre än någon annan. Den som tar först visar sig vara oartig och alla kommer att se ner på honom.
Vad blir konsekvensen av detta? Om alla lägger sig vinn om att inte visa sig oartiga kommer INGEN NÅGONSIN att ta en bit kaka.
Det enda sant artiga i den situationen är antingen att göra sig av med vanföreställningen, eller att vara den som tar kaka först och därmed uppoffra sin stämpel som artig.
I Kants etik lär vi oss att man bör agera på ett sådant sätt att ens agerande kan upphöjas till allmän princip; att inte vara den som tar kakan först kan inte upphöjas till allmän princip för någon måste vara den som först tar kaka för att vi andra alls skall kunna få av den.
Flera av våra artighetsprinciper är ur ett kantskt perspektiv orimliga fällor.
Till skillnad från fallet med kakan är dock nämnandet av sig själv sist inte särdeles slösaktigt (ingen kaka går förlorad), men det är likväl mera likt den situationen än vad den liknar situationen med att gå in genom en dörr eller i en buss utan platsbiljettssystem.