Är dialekterna medeltida svenska? Vilken dialekt är äldst?

Det hörs ibland från sådana som talar dialekter att 'min dialekt är (minsann) medeltida svenska'. Stämmer det någonsin?

Om man inte orkar läsa hela denna artikel, kommer svaret här: nej. Det stämmer aldrig.

Okej, så, varför vågar jag gå in för ett så starkt ställningstagande?

När man jämför dialekter med standardspråket är det lätt hänt att man säger att dialekten har ålderdomliga drag. Ett ålderdomligt drag är då något som gått förlorat i standardspråket, men som finns kvar i dialekten. Det kan röra sig om

• ord ("lider" för vedbod)
  
• hela ordformer ("kommen nu!")
  
• böjningsmönster ("las" istället för "läste"), d.v.s. avvikande enskilda ordformer
  
• uttal ("skinka" med tydliga s och k, "källa" med k istället för tj)
  
• äldre ordföljd (svårt att ge exempel på sådant, men finlandssvenskan, t.o.m. i sin standardform tenderar att konservera mycket sådan ordföljd som var vanlig under mellankrigstiden)
• äldre konstruktioner med andra delar ('vänja sig med', 'vart lade du den') än de som man är van med idag (d.v.s. vänja sig vid, var lade du den).

Notera att det finns ett metodologiskt problem här. Sådant som standardspråket har antas vara "icke-ålderdomligt" oavsett hur gammalt det är. 

Låt oss ta ett exempel:

Min dialekt ses ofta som ålderdomlig. Men den saknar orden "inga, inget, ingen" - istället säger vi "int na, int najn, int na", d.v.s. "inte någon/något/några". Om min dialekt valdes som måttstock - istället för standardsvenskan - då vore kvarhållandet av inga, inget, ingen ett konservativt drag. Min dialekt har kortat av infinitiver, så att ändelsen -a fallit bort: hopp, spring, vänt. Standardsvenskans kvarhållande av detta är konservativt.

I min dialekt har vi kvar de gammalmodiga formerna påsa (påse), klocku (klocka), kvinnu (kvinna), backa (backe), laka (lake). Det gör väl dialekten rimligtvis ålderdomlig? Egentligen inte. Vi har förlorat de lika så gamla formerna påse, klocka, kvinna, backe, lake.

I somliga ord har min dialekt inte genomgått ändringen där långt a blev å. Laang vs. lång, oj så konservativt. Men å andra sidan har vi genomgått en bunt ljudändringar som standardspråket inte har: bot, (istället för båt), ståor (istället för stor), hivel (istället för hyvel), vitjin (istället för vaken). 

Min dialekt har kvar tregenussystemet, vilket standardspråket förlorat. Å andra sidan har min dialekt förlorat distinktionen mellan stark och svag böjning av adjektiv - en distinktion som funnits i de germanska språken i tre tusen år eller något sådant.

 

Med denna metod att mäta ålderdomlighet överskattar vi ålderdomligheten hos dialekter, och underskattar ålderdomligheten hos standardspråket. Vi överskattar vissa drag som indikatorer på ålderdomlighet, medan vi underskattar andra.

Ingen svensk dialekt kvarhåller genomgående medeltida drag. Alla har nya ord, ny grammatik - och alla har förlorat en hel del medeltida grammatik. Visst, somliga dialekter kvarhåller drag som andra dialekter förlorade under medeltiden. Men ... det blir missvisande hur man än räknar. Som visat ovan har min dialekt förlorat ett 3000 år gammalt drag som standardspråket har kvar - men det vore väl orimligt om jag börjar påstå att standardsvenskan är som svenskan var under för-romersk tid.