Är det oartigt att ta första kakbiten?

Som argument vid diskussioner om idéen att "man inte skallinte nämna sig först i uppräkningar" dyker ibland ett riktigt befängt argument upp. Jag vill titta lite på anatomin hos detta bisarra argument.

Att nämna sig själv först är som att vara den första som skär åt sig en kakbit.

För det första ter det sig uppenbart för mig att likhetstecken inte kan ställas mellan dem. Att nämnas först i en uppräkning är knappast något som ger mig fler kolhydrater, mera protein och mera fett att överleva en stund längre på, och för den delen är man rätt konstig i huvudet om det smakar gott att nämnas först i en uppräkning.

Om det mot förmodan smakar gott att nämnas först, då har man skapat en olösbar situation där varje jävla narcissist i uppräkningen man gör känner sig förfördelad: hur man än vänder sig har man röven därbak.

Men å andra sidan - är det oartigt att skära den första kakbiten? Låt oss tänka oss ett sällskap bestående av fem artiga män. Dessa har bestämt sig att de vill ha en kaka, och beställer den.

    [ KAKA ]

(1) (2) (3) (4) (5)

Nummer 1 vill verkligen inte visa sig oartig, så han skär inte först. 

Nummer 2 vill verkligen inte visa sig oartig, så han skär inte först.

Nummer 3 vill verkligen inte visa sig oartig, så han skär inte först.

Nummer 4 vill verkligen inte visa sig oartig, så han skär inte först.

Nummer 5 vill verkligen inte visa sig oartig, så han skär inte först.

INGEN FÅR KAKA.

Det artiga är att uppoffra artigheten som artighetsstatussymbol, skära den första jävla kakbiten så att de andra får något också. Det är artigare att bli stämplad som en oborstad tölp om det ger de fyra andra artighetsnördarna var sin kakbit - och egentligen är de fyra artighetsnördarna, genom att se den som uppoffrade sig som oartig, rätt jävla skenheliga och deras åsikt [att den som tar kaka först är oartig] är i sig självt oartigt, om de på den grunden besluter att den är oartig som möjliggjorde för dem att få sin kaka.

Men tyvärr har vi en massa människor som tror sig vara artiga, men som i sin övertro på sin egen artighet har skapat helt onödiga och nästintill oundvikliga artighetsfällor; att bjuda på kaka är att garantera att någon är oartig- att bjuda på kaka är alltså att skapa oartighet, om vi får utgå från de regler som antas. Är det artigt att upprätthålla ett sådant system?!?

Nu är ju detta ovan en överdriven beskrivning, men liknande grundläggande tankeproblem finns i många artighetsrelaterade interaktioner i samhället. Jag säger inte att vi skall sluta vara artiga, men vi kan för helvete slappna av lite med på vad grund vi säger att någon är oartig.

Eftersom jag har läst en del märkliga grejer på sistone känns det nästan som att jag vill avsluta det här med "checkmate, atheists!". Äh, va fan, jag gör det likväl - inte för att det här har något med sånt att göra, men som slagord är det ju nästan oslagbart. Check mate, atheists!

P.S. Ett förslag har avgetts som förklarar varför det här inte alls är ett problem: man skall naturligtvis fråga om lov för att få vara den som tar den första biten. 

Men låt oss tänka på hur detta inte löser något alls: om du frågar om lov att ta först, är det artigt för någon att säga nej? Den som säger nej säger i princip att den vill ta först (och tar därmed först, och är därmed oartig). Därmed är man tvungen att ge lov - annars vore man ju oartig - och därmed är att fråga om lov en på sitt sätt tvingande fråga, och om man genom att fråga om den första kakbiten närmast garanteras att få den - gör det då någon jävla skillnad om man frågar eller inte?