Språkkänsla: en tom tunna som skramlar mycket

Konceptet "språkkänsla" är populärt när någon skall risas eller rosas för sitt språk. Jag är rätt övertygad om att språkkänsla är ett av kejsarens nyare klädesplagg.

Det blir nämligen nästan bisarrt ibland: någon har uttryckt sig på ett sätt som avslöjar "dålig språkkänsla", och risas för detta. Någon - exempelvis jag - påpekar att människor med allmänt erkänd språkkänsla använt exakt samma ord eller konstruktion, eller använt ordet för att förmedla samma betydelse. Men det räknas inte - den som har dålig språkkänsla vet inte att man får använda ordet på det viset, och gör därför fel när den använder ordet på det viset; å andra sidan, Nobelpristagaren eller nationalpoeten eller Svenska Akademienmedlemmen visste ju rimligtvis att man kan och får använda ordet på det viset - till skillnad från idioten med sin dåliga språkkänsla som rimligtvis inte kunde veta att ordet får användas så.

Ser ni cirkelargumenten åt båda hållen? Det är som två kugghjul som motarbetar varandra, men språkpolisen är övertygad att de bidrar till samma rörelse.

Språkkänsla blir något ofalsifierbart, det är något som inte motsvarar något sant fenomen. Det är en status man får, inte något man faktiskt besitter. Den språkliga adeln får göra vad den vill utan kritik, den språkliga pöbeln - den får man risa bäst man vill.

Sånhär skenhelighet gör mig spyfärdig.