Grammatiska Knepigheter

Visste ni att varken sojabönan eller bondbönan är bönor? Vad är riktigt på gång här? Det finns en hel del intressanta knutar på den här tråden, så det är bara att börja. Böna är ett gammalt ord, det går vad vi vet åtminstone tillbaka till ur-indoeuropeiskan, d.v.s. åtminstone 5500 år gammalt, möjligen äldre. Det finns kognater i flera språk: ryskans < боб > /bob/, latinets fava, och förstås de olika germanska varianter: bean, Bohne, etc. Jag menar alltså inte att våra förfäder sade "böna", jag menar att det ord de använde då levt vidare ända tills nu, men längs vägen ändrat uttal i olika regioner tills vi fått de ord jag nämner ovan. Här måste vi ta en liten paus, dock, och konstatera att det finns en del bönor som jag helt och hållet håller med om att inte är bönor: kakao- och kaffebönor, exempelvis, är inte  bönor från ett botaniskt perspektiv och används heller inte på det sätt som både riktiga och "halvvägs oriktiga" bönor används. Vad är då en riktig...

Jag håller i princip med om att dubbel negation är fel på svenska, och jag håller också med om att den är fel i bildad engelska. Jag håller dock inte med om att den är fel för att den vore ologisk. Tanken att dubbel negation i sig själv är ologisk är i sig själv ologisk, och borde därför slängas i soptunnan. (Den satsen är helt avsiktligt ihopvävd på det viset.) Men stopp där! Det är ju för bövelen helt självklart att ¬(¬A) ≡ A ! Om det inte är sant att A inte är sant, då måste ju A vara sant. Jag kan väl inte i hela världen komma med något slags postmodernt new-age flum om att sanningar är relativa eller något sånt. Jag tänker heller inte komma med påståenden om Schrödingers katt, eller någon slags hårt konstruktionistisk filosofi om matematiska sanningar - sådana anser jag helt irrelevanta med avseende på detta. Men, säger någon kanske nu, hur i hela friden förordar du ett så bisarrt påstående? Min invändning mot påståendet att det är ologiskt med dubbel negation för betydelsemässigt...

Ibland stöter man på idéen att det är oartigt att börja en uppräkning med sig själv. Det verkar vara något som en del fått sig itutat i lågstadiet av stränga fröknar, och det verkar hänga med än idag. En del som tror sig följa den här regeln och är  rätt strikta med att påpeka den när de märker att någon gör fel är i övrigt rätt trevliga personer, och jag har i mitt liv förmånen att umgås med några sådana. Jag hör dem ibland påbörja uppräkningar med "jag, ..." och låter bli att nämna det - jag tror inte ens de är medvetna om att de ibland gör det, men troligen tror de sig vara väldigt noggranna med det. Min poäng med det lilla sidospåret är att vi knappast i dagligt tal tänker på ordningsföljd i uppräkning som något som signalerar viktighet eller artighet. Det viktigaste är att informationen kommer fram. Att pausa för att strukturera om den mentala listan är bara klumpigt. Om man är så känslig att man störs av att någon nämner sig själv först, då är det knappast den som nämne...

Det normala i svenskan har länge varit "H*n är [YRKESTITEL]", och onekligen har engelskan bidragit till att "H*n är en [YRKESTITEL]" stadigt vinner mark. Dock vill jag påstå att till och med utan anglosaxiskt inflytande vore detta en naturlig utveckling med tiden! Men först skall vi se lite på en väldigt specifik del av engelskans och svenskans språkhistoria - artiklarna! Varke indefinita eller definita artiklar fanns i Ur-Indoeuropeiskan. Detta lever ännu kvar i ryskan och polskan och flera andra indoeuropeiska språk, men kanske är mera bekant för de som läst Latin. Samma sak gällde i ur-germanskan och i fornnordiskan.  I fornnordiskan började dock bestämda artiklar utvecklas, och i de nordiska språk som talas på fastlandet har även obestämda artiklar uppkommit ur räkneordet 'ett' i dess olika former. I engelskan var historien mycket likartad, men artikel-versionen av räkneordet reducerades till ett 'a'/'an', och skiljer sig sålun...

En del svenska dialekter har sedan länge inte gjort skillnad på var och vart. Detta verkar nu i större grad göra intrång på skriftspråksscenen, i och med att alla samhällsklasser skriver mer, och i former som blir allt mer synliga. En reaktion mot detta har ju förstås uppkommit, men ibland verkar den vara ledd av precis lika okunniga "förståsigpåare". Vi skall först se exempel på felaktiga regler som somliga språkpoliser ofta lägger fram. De två vanligaste hjälpreglerna är identiska så när som på ett ord: rörelse eller riktning. 1. 'Vart' vid rörelse till ett mål, 'var' vid plats. 2. 'Vart' vid riktning till ett mål, 'var' vid plats Som motexempel kan vi då ta en väg. Vart sträcker den sig? Ända ( dit ) till fjällen. Ingen rörelse vad jag kan se. På sin höjd riktning, men vägen sträcker sig ju lika fullt åt precis motsatt håll också - från fjällen och kanske till och med förbi talaren. Vägen kan dessutom vara krokig och dä...

Skillnaden mellan 'de' och 'dem' håller möjligen på och dör¹ ut i många svenskspråkigas språkbruk. Detta är rätt sannolikt en följd av att dom slagit ut både de och dem som allmän form i båda kasusen.² Nåväl, ofta ger språkpoliser olika råd till folk om hur de skall veta när det är de och när det är dem , och ibland är dessa råd mindre korrekta - men nog ofta helt acceptabla.³ Dock vill jag påstå att språkpoliser ibland går för långt och nästan tvångsmässigt korrigerar något som är korrekt, och ofta på ytterst dåliga grunder. De har två funktioner, alternativt finns det två homonymer med den formen. Den ena funktionen är tredje person pluralis pronomen, den andra funktionen är pluralis definit artikel. Somliga lägger till "determinativt pronomen" som en tredje möjlighet här, men med avseende på mitt argument har det samma effekt som artikel, och därmed tänker jag inte särskilja dessa två funktioner. Historiskt har troligen dessa varit en och samma s...

Det finns en gammal meningsskiljaktighet bland svenskspråkiga huruvida det heter a) han är snabbare än jag eller b) han är snabbare än mig. På senare år har språkvårdarna övergett den tidigare ståndpunkten att enbart a) är korrekt. Många ser detta som ett förfall. Språkrådet har gett efter. Men har de verkligen det? Låt oss undersöka lite närmare. (För övrigt fungerar en del av de argument som ges nedan också för 'som', om än vissa av dem kan kräva en del modifikationer.) Jag kommer att tala om två grupper, subjunktionsivrare och prepositionsivrare hellre än "de som förespråkar 'än jag'" eller dylika beskrivningar. Varför vill somliga ha "än mig" genomgående, medan andra ibland vill ha "än jag"? Den faktor som avgör detta är huruvida talaren ser 'än' som preposition eller som subjunktion. Prepositioner är småord som "vid, på, omkring, under,  ovanför, för, utan, med, efter, genom" och ett otal andra ...