"H*n är [YRKESTITEL]" eller "H*n är en [YRKESTITEL]"

Det normala i svenskan har länge varit "H*n är [YRKESTITEL]", och onekligen har engelskan bidragit till att "H*n är en [YRKESTITEL]" stadigt vinner mark.

Dock vill jag påstå att till och med utan anglosaxiskt inflytande vore detta en naturlig utveckling med tiden!

Men först skall vi se lite på en väldigt specifik del av engelskans och svenskans språkhistoria - artiklarna! Varke indefinita eller definita artiklar fanns i Ur-Indoeuropeiskan. Detta lever ännu kvar i ryskan och polskan och flera andra indoeuropeiska språk, men kanske är mera bekant för de som läst Latin. Samma sak gällde i ur-germanskan och i fornnordiskan. 

I fornnordiskan började dock bestämda artiklar utvecklas, och i de nordiska språk som talas på fastlandet har även obestämda artiklar uppkommit ur räkneordet 'ett' i dess olika former. I engelskan var historien mycket likartad, men artikel-versionen av räkneordet reducerades till ett 'a'/'an', och skiljer sig sålunda från räkneordet.

Gemensamt för engelskan och skandinaviskan är att artiklar normalt inte används vid mängdord - jag köpte kaffe, kraftverket producerar el, etc.

En artikel kan vid dessa ord signalera att man avser en avgränsad volym eller typ, och vid somliga ord kan också genuset ändras för att variera huruvida man menar en  avgränsad volym eller typ: "en öl" är en konkret mängd öl, "ett öl" är ett slag därav.

Med tiden har användningen av den indefinita artikeln spritt sig: i många äldre texter ser man att prepositioner mera sällan följs av artiklar än vad de gör i moderna texter. Konstruktioner som "under tak", "på väg", "bakom lås och bom" var avsevärt vanligare. En del sådana lever än idag kvar som fossiliserade uttryck, andra prepositioner verkar dock hålla ut lite bättre i kampen mot artiklarna - 'som' i somligas språkbruk*, 'med' och 'utan' när deras objekt inte har en klar, konkret syftning, etc.

En annan position där artikeln inte hör hemma (utom i vissa sammanhang) är vid yrkesangivelser (och nationalitet och dylikt) efter 'är' eller 'bli'. Man kan dock notera att detta har sina grammatiska begränsningar som tvingar fram en artikel i de flestas språkbruk - och även i vårdat språkbruk:

han är läkare
han är en bra läkare
* han är bra läkare
han är en läkare som bryr sig om vad patienten oroar sig över
*han är läkare som bryr sig om vad ...

Somliga attribut verkar acceptabla utan artikel:

han är nyutbildad silversmed
han är pensionerad kyrkvaktmästare

Poängen här är att det finns en spänning mellan de olika konstruktioner som accepteras, och vid sådana spänningar brukar den ena eller den andra konstruktionen så småningom vinna mark. I dessa fall bidrar inte användningen eller bortlämnandet av artikeln med särdeles mycket betydelseskillnad - speciellt inte i de fall där artikeln är obligatorisk. Vid sådana undantag för undantagets skull, på hurpass naturlig väg de än uppkommit i språket**, är det lätt hänt att undantagen med tiden ersätts av mera förutsägbara regelbundenheter.

Detta tror jag skulle ha hänt utan engelskt inflytande. Men nu har engelskan möjligen påskyndat processen, kanske med femtio eller hundra  år eller något sådant. Är det ett problem? Svensk grammatik kommer nog att ge oss nya utmaningar ändå - folks behov av shibboleter är stort nog.

* Också där finner man en del argument för att 'som' är en preposition, något som somliga språkpoliser har svårt att acceptera. 'Som' styr artikellöshet på ett sätt som subjunktioner inte gör.

** Jag har svårt att tro att detta är en artificiell regel. Den ter sig rätt naturligt uppkommen, åtminstone i mina ögon.