Är "det är jag" rätt för att det är logiskt?

Kvick sammanfattning: nej, det är rätt för att det är så svensk grammatik fungerar.

Vad föranleder denna frågeställning och vad menar jag med svaret ovan? Låt mig reda ut dessa frågor!

På svenska heter det "det är jag", och det är ingen fråga om saken. Enstaka dialekter kanske har "det är mig", men så gott som alla torde hålla med om "det är jag" är normalt svenskt skriftspråk. På danska heter det dock entydigt "det är mig". I anglosfären är situationen avsevärt mindre entydig - "it is me" och "it is I" förekommer båda två i olika sammanhang.

Detta leder förstås till en del oenighet inom anglosfären - språkpoliser kan som bekant ofta ha väldigt svårt att acceptera att två korrekta alternativ kan finnas, eller att situationen kan vara mera komplicerad än att ett enkelt svar duger. Om det över huvud taget finns en möjlighet att förkasta det allmänna bruket tar man gärna till vilka som helst argument för sin syn på saken - till och med argument som helt saknar förankring i logik och empirisk forskning.

Ibland när sådana spörsmål framkommer vill man ju hitta ett logiskt svar - ett som med möjligast uppenbara påståenden visar var skåpet skall stå. Jag tänker dekonstruera ett sådant argument som använts i denna diskussion:

"Is" equates. Equals should be similar. What's on the left side of "is" is the subject. What's on the right side is therefore subjective case, not objective. Is that a simple enough rationale for you? Somebody else can give you historical background on how and when this perfectly logical rule came into being.

"Är" jämställer. Jämställda element bör vara lika. På vänster sida om "är" finns  subjektet. Det som står på höger sida bör därför stå i subjektskasus, inte objektskasus. Är det en enkel nog förklaring för dig? Någon annan får berätta den historiska bakgrunden till denna helt logiska regel.

Dessa påståenden är rätt universella till sin natur - om de stämmer, borde de ju stämma i alla språk. Om vi bortser från andra språk betyder det ändå åtminstone att det borde stämma för alla sammanhang inom språket - "is" borde alltid knyta ihop en nominativ med en nominativ.

Gör "is" det då? Låt mig presentera några motbevis:

It is John's.
Jag är hemma.

Nominativ följt av "is" följt av .... genitiv, och i det svenska fallet av en historisk genitiv (som numera närmast är en lokativ med det substantivet). Om vi tar regeln som den sades på allvar är detta ett regelbrott. Mera generellt kan vi säga att prepositioner, postpositioner och en del andra partiklar i princip också de är jämförbara i funktion med kasusmarkörer: finskans "-ssa" har väldigt mycket gemensamt med den svenska prepositionen "i", eller den engelska "in". I modern lingvistik gör man inte nödvändigtvis en väldigt stor sak av huruvida "i X" uttrycks som en kombination av adpositioner och huvudordet, eller av ändelser och huvudordet.

Om vi accepterar ovanstående stycke kan vi skapa mängder av exempel där kasuset inte är lika:

she is at school (inte 'she is school')
I am for it (inte 'I am it')
he was on the train (inte 'he was the train')

Men! Fastän man förkastar tanken att prepositioner är tillräckligt kasuslika för att vara ett giltig exempel borde följande ändå räcka helt väl för att visa att kasuset på båda sidor av "is" inte behöver vara lika:

he is with me right now. (Inte 'he is with I right now').

Nu kan man ju hävda att jag tolkar något fel här - att 'är [substantiv]' och 'är [prepositionsfras]' är väsensskilda användningar av är - men det tycks mig som att det påståendet i sig självt gör grundpåståendet "is equates" till ett helt klart alltför enkelt påstående som döljer en hel del sanningar om "is": man har i princip tillstått att "is equates (when it equates, but not otherwise)".

Hur gör vi exempelvis med

woe is me

mir ist kalt
Min Gud är mig en väldig borg

Ett annat enkelt sätt att bevisa att "is"/"är" inte "equates" framgår nedan:

((är) ≡ (≡))  → (huset är rött) ≡ (huset ≡ rött).
(huset ≡ rött) ∧ (äpplet ≡ rött) → (huset ≡ äpplet)
:= huset är äpplet.

Med andra ord, om 'är' equates följer att 'om huset är rött och äpplet är rött, är huset äpplet'. Poängen är närmast den att man kan inte översätta 'är' till en enkel logisk operation, det leder till bisarra resultat och därmed måste både "is" och "är" vara väsensskilda från ≡, på ett sådant sätt att en viss del, men inte hela betydelsen hos ≡ finns hos "är"/"is" och vice versa. Det betyder att "is"/"är" i språk kan tillåtas markera sina två sidor på olika sätt för att kommunicera information om hur de två sidorna av verbet förhåller sig till varandra. Man kan till exempel tänka sig att den sida som har mindre 'scope' tar ackusativ eller något dylikt. Tänk er följande:

Sven är en man.ACC.
Sven är den man.NOM som du såg igår

*En man är Sven.¹
Den man som du såg igår är Sven.

¹ (Visst, rent räknemässigt stämmer det: en man bland alla män är den Sven som omtalas. Men "en man" är indefinit, och betydelserna blir olika med indefinit subjekt kontra indefinit predikatsfyllnad.)

Om "is equates" borde det ju också gälla att höger och vänster sida av "is" är jämställda och kan bytas.

Huset är rött / Rött är huset.
The house is red / Red is the house.

Båda dessa funkar på svenska och engelska. Men de är inte syntaktiskt lika, vilket vi kan visa sålunda:

Huset är rött och huset står på en vacker tomt / * Rött är huset och rött står på en vacker tomt.

Vi kan vidare resonera kring huruvida

Kaptenen är en kvinna / En kvinna är kaptenen

är riktigt samma yttranden. Detta blir ännu tydligare på engelska som saknar V2:

a) The captain is a woman.
b) A woman is the captain.
c) A woman the captain (indeed) is.
d) *The captain a woman (indeed) is.

Låt gå att exempel c) är menat att frammana 1700-talspirater, där efter att en person framhävt att kaptenen är en (formidabel) kvinna, uttrycker den andra en stark bekräftelse av denna åsikt.

Dessa tre yttranden betonar olika substantiv på olika sätt, och ger därför olika informationsstruktur till yttrandena. Om "is" på riktigt likställde vore denna betydelseskillnad omöjlig, och d) vore inte fel.

Verkliga exempel på språk utan kasuskongruens vid kopula:

1.Danska

På god danska heter det 'det er meg', 'det blev deg', etc.

2. Ryska och polska

(Eftersom jag här beskriver två språk beskriver jag ett slags medeltal av de två; påståenden skall bedömas därefter - de är inte helt sanna för något av språken, men sanningen är såpass lik vad som sägs att all mera specifik information blir överflödig.)

På ryska och polska tar substantiv ofta efter kopulan instrumentalis. Adjektiv tar lite oftare nominativ, men också de kan i vissa sammanhang ta instrumentalis. Både polskans och ryskans kopula är kognater med några av engelskans kopulaformer.

Vidare har dessa språk ibland "logiska subjekt" som inte är nominativ, exempelvis då i ryska med 'måste', vars logiska subjekt är i dativ. Kopulans komplement vid sådana konstruktioner är inte i samma kasus som subjektet.

3. Finska

På finska tar kopulan ibland nominativformer och ibland partitivformer, och dessa uttrycker en liten betydelseskillnad. Under vissa sammanhang kan också andra kasus användas: "hän ei ole lääkäriksi", exempelvis, som betyder 'han är inte till (rollen av) läkare", eller mera idiomatiskt "han skulle inte duga till läkare".

Man kan också ha det logiska subjektet i ablativ: 'hänestä ei ole lääkäriksi', 'av honom är (det) inte till läkare'. Återigen länkas två nomen av helt olika kasus.

Liksom ryskan har finska också icke-nominativa subjekt vid vissa hjälpverb:

häne-n on pakko olla hullu
han-s är tvungen vara galen
"han måste vara galen"
inte
*häne-n on pakko olla hullu-n

Vid åldersangivelse blir det tvärtom: åldern står i genitiv oavsett subjektets kasus.

Därtill tar finskan partitiva subjekt vid existentiella yttranden. Detta gäller också när antal specifieras:

heitä oli viisi
*he olivat viisi
de.partitiv var fem

Oavsett vem eller vad det var som det var [något antal av], står det vars antal anges i partitiv (och tar varken numerus- eller personkongruens) och antalet i nominativ.

4. Flera språk i Afrika

I Centralafrika finns flera språk vars kopula tar objekt. Dessa objekt tar inte ackusativmarkörer, men verbet och diverse syntaktiska egenskaper visar att de är objekt och varken predikatsfyllnader eller subjekt.

 

5. Svenska!

Vad då? Har jag inte nyss sagt att svenskan tar nominativ? Visst gör den det - men det finns undantag - reflexiver!

Jag vill vara mig själv.

Visst är det möjligt att byta ut detta till jag vill vara jag, men denna möjlighet finns inte vid

Han vill vara sig själv.

Han vill vara honom betyder nämligen något annat.

Jag har även försökt hitta en regel för vilket kasus som skall komma efter "låt X vara X" - är det "låt mig vara jag" eller "låt mig vara mig"? Tyvärr har jag inte lyckats hitta någon. Jag misstänker dock att "låt mig vara jag" i de flestas öron inte är fel, om än kanske båda kasusen är tillåtna. I så fall är också det ett exempel där svenskan (tillåter att man^?) bryter kasuskongruens vid "vara".

6. Engelska

Nej, jag tänker inte nämna "it is me" som exempel. I stället tänker jag ta upp exempel som

Would you want to be me?

men också

606 000^g It is hard to be me.
∅^g It is hard to be I.

Här står ∅^g för "inga resultat i google" - inga bonuspoäng om ni gissar vad 606 000^g står för. Rimligtvis är några resultat missvisande (... it is hard. To be me, ..."), men säkerligen finns det bland dessa några som är skrivna av folk som annars mycket troget följer regeln "it is I". Det verkar som om genast den minsta syntaktiska komplexitet tillförs faller regeln ur folks huvuden. Detta tycks mig peka på att folks egentliga naturliga grammatiska intuitioner i engelska antingen föredrar ackusativ i denna position, eller så är fallet att hjälpverb och syntaktiska transformationer blockerar nominativ eller kräver ackusativ.

 

En bättre förklaringsmodell

Det är enkelt att ge en bättre förklaringsmodell för verbet "vara" och med det jämställbara konstruktioner som inte baserar sig på någon slags "ekvivalens". 

"Vara" anger att subjektet beskrivs av komplementet. Komplementets (och i somliga språk subjektets) kasus och andra syntaktiska element ("there"/"det" före verbet, exempelvis) ger information om på vilket sätt verbfrasen beskriver subjektet: berättar det om ägarskap ("is John's"), delaktighet ("är en av oss"), ålder ("hän on viiden"), antal ("heitä on viisi"), adjektivisk egenskap ("huset är rött"), medlemskap i en grupp ("hän on suomen parhaita eläinpsykologeja", "han är frimurare"), substantivtypstillhörighet ("han är läkare"), tvång ("hänen on pakko ..."), existens ('there is a house', "rahaa on"), etc.

Denna modell har den fördelen att den är tillämpbar på faktiska språk - den kommer inte att ta fel genast man försöker tillämpa den på ryska eller finska eller talspråklig engelska - och den går ändå att använda till och med för språk som enbart tillåter nominativ efter sin motsvarighet till "är".

Visst, den här förklaringsmodellen förutsäger väldigt lite utöver att "språk kommer att variera kring vilka kasus som används kring 'är'" - men om vi utgår från empiricism är det ändå en bättre hypotes än "verbet 'vara' tar samma kasus på båda sidor". Hellre en hypotes som inte gör många förutsägelser - men däremot korrekta dito - än en hypotes som knappast ens håller för det språk den formulerats för.

Sammanfattning
Vi kan se att ett argument som angavs som en logisk sakorsak till att en grammatisk regel skall vara på ett visst sätt är baserad på bristande förståelse av både hur logik och språk fungerar. Sådant är inte helt ovanligt, tyvärr.

Det heter "det är jag", men inte för att det är logiskt. Det heter så för att det är så svensk grammatik oftast funkar. Eftersom engelskan vacklar mellan "it is I" och "it is me" kan man inte använda logiken som argument för någondera sidan. Språksinne och språksamfundets intuitioner och åsikter bör styra. Det vore sorgligt om dålig logik finge övertyga sådana i språksamfundet som tror sig vara logiskt lagda.