Vad är förhållandet mellan svenskan och tyskan?

 Det förekommer ibland märkliga ideer om förhållandet mellan svenskan och tyskan. Den kanske grövsta ideen man ser är att svenskan skulle vara ett språk som utvecklats ur tyskan. Ibland vill språkvårdare motivera den ena eller andra regeln med att så funkar det i tyskan, och därför borde det, i detta tyskans yngel, vara på samma sätt.

Svenskan har inte utvecklats ur tyskan. Vi kan absolut förkasta den tanken.

Men hur skall vi då förklara alla de likheter svenskan och tyskan har?

Detta kräver flera delförklaringar.

1. Germanska språk och forngermanskan

Trots att "german" på engelska betyder "tysk", betyder inte "germanska språk" (germanic languages) "de tyska språken".

För ungefär 4000 år sedan började en grupp som talade en dialekt av forn-indoeuropeiska att urskilja sig från sina granngrupper (vilka blev fornkelter, fornbaltoslaver, fornalbaner och fornitalienare). Dessa bodde i södra Sverige och Norge, Danmark, Nordtyskland och möjligen en bit mot Polen och Nederländerna. Vi vet inte vad denna grupp kallade sig, men vi vet att de fanns. Sedermera kom romarna att kalla deras ättlingar för "germani".

Vi spolar bandet framåt en bit, och kommer till århundradena runt år 1. Då började dessa gruppers dialekter bli olika nog att kunna karakteriseras som tre olika språk - fornöstgermanskan, fornvästgermanskan och fornnordiskan.

Fornnordiskan delade sig sedermera i tre huvudsakliga dialekter eller språk: västnordiskan, östnordiskan och gotländskan. Västgermanskan delade sig troligen i flera delar också, men teoretiserandet om den exakta indelningen där verkar vila på lösare grund, och det verkar som om skillnaderna mellan grannformer var liten nog att de senare kunde återförenas och återåtskiljas.. Östgermanskan delade sig säkerligen också, men vi har bara tydliga spår av två av dem - gotiskan och krimgotiskan. Krimgotiskan dog ut under 1700-talet, och redan då hade så gott som alla andra östgermanska språk varit utdöda i närmare 1000 år. Det exakta förhållandet mellan gotiskan och krimgotiskan är okänt - det är inte nödvändigtvis så att krimgotiskan är en direkt avkomma till den gotiska som Wulfila skrev sin bibelöversättning på.

Vi är nu vid medeltiden:

Västnordiskan blev norska, isländska, färiska och norn. Norn dog senare ut, ungefär på 1700-talet. Norskan själv påverkades under det danska väldet - och på grund av handel österut - av östnordiskan. En del dialekter har dock än i denna dag klart västnordiska drag.

Östnordiskan blev så småningom svenska och danska. Gotländskan åts upp av svenskan, och blev en östnordisk dialekt med drag från forngotländskan.

Det västgermanska språkområdet delades under tidig till sen medeltid upp i flera delar, som sedermera kom att bli dessa språk: engelskan, frisiskan med sina varianter, nederländskan, plattyskan med sina varianter, högtyskan med sina varianter.

Notera att "plattyskan med sina varianter" och "högtyskan med sina varianter" verkar vara olika grenar på detta träd. Både plattyskan och högtyskan har stark variation inom sig och kan med fog räknas som grupper av språk, snarare än som enskilda språk. Plattyskan är troligen närmare släkt med frisiskan och engelskan, ursprungligen, än med högtyskan - som verkar vara lite av en exceptionell grupp inom västgermanskan i allmänhet. Vi kan kalla engelskan, frisiskan och plattyskan "nordsjögermanska språk".

Under medeltiden kom fornnordiskan att influera engelskan väldigt starkt, och detta ledde till att engelskan har en väldigt nordisk framtoning för att vara ett västgermanskt språk. Å andra sidan kom under den sena medeltiden plattyskan - via Hansan - att influera svenskan, danskan och norskan rätt starkt. De nordiska språken har en väldigt plattysk framtoning för att vara nordgermanska språk. (Jämför med isländskan!) Notera alltså att engelskan är ett nordsjögermanskt språk med starka nordiska influenser, medan svenskan, norskan och danskan är nordiska språk med starka nordsjögermanska influenser.

Plattyskan är inte tyska. Det är ett separat språk, som tyskspråkiga har svårt att förstå. Plattyskan är på utdöende, och de flesta som talar det kan också normal tyska, på grund av språkets minoritetsstatus i nästan hela den tyska världen. 

Under senare tid har också plattyskan influerats starkt av tyskan, så idag har de plattyska språken en väldigt högtysk framtoning för att vara nordsjögermanska språk.

Från Luther och framåt har också högtyskan varit en influens i Norden, emedan svenskar (och danskar och norrmän) sökt sig till Tyskland för bildning i teologi, teknologi och ekonomi.

Men vårt språk har alltså inte kommit ur tyskan - det har en gemensam anfader (forngermanskan), och det har under de senaste 500 åren varit i frekvent kontakt med tyskan. Dock har kontakten med andra germanska språk - då främst plattyskan - haft en avsevärt kraftigare och tidigare effekt, och i dag har engelskan - som i sig själv alltså är en kraftigt förnordifierad nordsjögermanska - en kraftigare effekt än högtyskan någonsin hann få.