Heter det "än mig" eller "än jag"?

Det finns en gammal meningsskiljaktighet bland svenskspråkiga huruvida det heter

a) han är snabbare än jag

eller

b) han är snabbare än mig.

På senare år har språkvårdarna övergett den tidigare ståndpunkten att enbart a) är korrekt. Många ser detta som ett förfall. Språkrådet har gett efter. Men har de verkligen det? Låt oss undersöka lite närmare. (För övrigt fungerar en del av de argument som ges nedan också för 'som', om än vissa av dem kan kräva en del modifikationer.)

Jag kommer att tala om två grupper, subjunktionsivrare och prepositionsivrare hellre än "de som förespråkar 'än jag'" eller dylika beskrivningar.

Varför vill somliga ha "än mig" genomgående, medan andra ibland vill ha "än jag"?

Den faktor som avgör detta är huruvida talaren ser 'än' som preposition eller som subjunktion. Prepositioner är småord som "vid, på, omkring, under,  ovanför, för, utan, med, efter, genom" och ett otal andra ord som normalt sätts före en nominalfras (eller före en bisats som inleds med 'att'). Subjunktioner är ord som "att, om, medan, sedan, huruvida, ifall".

Alla prepositioner i svenska tar ackusativ (eller genitiv). Det är rätt vanligt i språk med kasus att nominativ inte används vid prepositioner - och detta är också ett bra argument för att svenskans genitiv enbart marginellt fungerar som ett kasus (och i övrigt är något annat än ett kasus, kanske snarast en postposition)¹.

Med "ser på" menar jag inte att talaren har en medveten tanke bakom sitt val och att han laborerar med koncept som prepositioner och subjunktioner vid varje yttrande, utan detta handlar om huruvida talarens inre, undermedvetna mentala modell av språket har "än" att bete sig mera som "vid, på, omkring, ...", eller som "att, ifall, huruvida, ..." eller om talaren kanske till och med växlar mellan båda möjligheterna.

Det visar sig att många talare dessutom har en medveten modell som de använder som stöd ibland när de medvetet tänker på språkfrågor, men denna medvetna modell är ofta inkonsekvent tillämpad - den har inget med det verkliga språkliga skapandet som sker i huvudet att göra, utan tillämpas bara ibland på vissa specifika, inlärda mönster.

Jag vågar påstå att för så gott som alla svenskspråkiga kan 'än' både vara en preposition och en subjunktion. Detta är helt i linje med vad den ståndpunkt prepositionsivrare generellt håller: ingen förnekar att än kan fungera som subjunktion, och att än också ibland får ta en förkortad bisats med bara ett subjekt synligt.

Hur vågar jag påstå något sådant?

Jag har fyra sätt att motbevisa tanken att 'än' enbart kan vara en subjunktion:

• Det finns 'än' för vilka inget rimligt verb finns - hur kan en subjunktion tänkas inleda en bisats, om den bisats den inleder inte kan vara en sats på grund av att tänkbara verb inte finns för bisatsen i fråga?
• Det finns komplikationer med regeln för hur kasuset skall väljas (och också med avseende på hur verbet skall väljas), och där de val som konservativa regler förespråkar inte blir mera intuitiva av att tänka sig 'än' som subjunktion. Jag har delat in dessa komplikationer i följande kategorier: asymmetriska jämförelser och jämförelser med reflexiva verb.
• Reflexiva possessiva pronomen kan för de flesta svenskspråkiga inte syfta utanför en bisats, men likväl kräver många - även bland språkpoliser - reflexiva pronomen vid reflexiv syftning. Detta är dock möjligt med prepositioner.
• För de flesta svenskspråkiga kan 'än' bete sig ordföljdsmässigt som en preposition, på ett sätt som inte passar en subjunktion. Detta sker speciellt ofta vid frågor och bisatser.

Strikta subjunktionsivrare, de som alltid förkastar 'än mig' vid subjektsjämförelse, motiverar ofta detta med att 'än' (alltid) inleder en bisats, och då måste det finnas ett (implicit) verb. 'Han är snabbare än jag' är då egentligen alltid en kortform för 'han är snabbare än jag är'.

'Än mig' är i denna tolkning möjligt enbart när objekt eller prepositionsobjekt jämförs:

De besöker mig oftare än (de besöker) dig.
De litar mera på henne än (på) honom.

Somliga verkar leva under föreställningen att det verb som här skall användas är antingen 'är' eller 'gör', men ovanstående meningar torde kännas rätt konstiga med 'gör':

*De besöker mig oftare än de gör dig.
?De litar mera på henne än de gör på honom.
*De litar mera på henne än de gör honom.

I mina öron är den första meningen i alla fall helt otänkbar, och de två andra låter båda mycket märkliga.

ASYMMETRISKA JÄMFÖRELSER

Svenska Akademiens Grammatik - som förespråkar en rätt fri hållning vad gäller kasus vid 'än' - sammanfattar reglerna för när nominativ får användas enligt den "gamla" modellen, och den klargör att substitution med 'är' eller 'gör' inte är det korrekta sättet att se på saken:

I skriftspråk används nästan alltid nominativ om förgrundskomparandens led är subjekt (varvid också subjunktionsfrasen kan parafraseras med en komparativ bisats där rektionen motsvaras av subjektet och resten av bisatsen är kopierad på den överordnade satsen, se § 12: 1, 13). Annars används ackusativ. [SAG, 26 §6]

Den ovanstående regeln stipulerar alltså att nominativ används när båda följande krav uppfylls:

• om subjektet i huvudsatsen och subjektet i (den tänkta) bisatsen jämförs och
• om den (tänkta) verbfras som bisatsen har är en kopia av huvudsatsen, med undantag för de jämförda substantiven.

Annars är det alltid ackusativ som gäller.

Detta leder till lustiga resultat! Låt oss tänka oss att jag var rätt kort, och att du var och är rätt lång. Detta stör mig, så jag går och köper en sträckbänk.

Denna sträckbänk fungerar och den gör mig lång, till och med längre än ... Ja, vilken av följande är korrekt?

Sträckbänken gjorde mig längre än dig.
Sträckbänken gjorde mig längre än du.

De flesta svenskspråkiga skulle troligen hålla med om att någon av dessa duger för att uttrycka det som hände (om än en del, efter att man har förklarat problematiken, skulle revidera sin ståndpunkt och säga att varkendera av dem duger, och istället kräva något i stil med "Sträckbänken fick min längd att överstiga din", men det känns i mina öron som en konstlad efterhandskonstruktion enbart ämnad att rädda tron att "än" har precis den funktion man vill att det skall ha.)

Så, varför är dessa två exempelmeningar problematiska? Regeln stipulerar att nominativ enbart är tillåtet om man jämför subjektet i bisatsen med subjektet i huvudsatsen, med huvudsatsen inkopierad i bisatsen. Med andra ord får du enbart säga

Sträckbänken gjorde mig längre än du.

om du med detta avser

Sträckbänken gjorde mig längre än du gjorde mig.

Regeln säger rakt ut att i alla övriga fall skall det vara ackusativ och därför borde den korrekta lösningen vara

Sträckbänken gjorde mig längre än dig.

Detta är alltså enligt traditionell svensk grammatik den korrekta lösningen, men många subjunktionsivrare hävdar ändå att detta enbart kan betyda

Sträckbänken gjorde mig längre än den gjorde dig.

Det kan ju hända att den som formulerade regeln som återges i SAG var inkompetent, eller att han inte menade den så som han uttryckte den - men ... det håller jag med om att han i någon mån var, men jag verkar dra en annan slutsats ur detta än vad konservativa språkpoliser gör, nämligen den att en sådan person inte är lämplig att styra och ställa hur vi skall använda våra kasus.

JÄMFÖRELSE VID REFLEXIVA VERB

Nästa problem vi träffar på som är direkt relaterat till detta är reflexiva verb. Tänk på följande jämförelse:

? Jag tvättar mig oftare än du.
? Jag tvättar mig oftare än dig.

Men såklart måste det ju vara 'du', säger subjunktionsivrarna. Nåväl, låt oss då följa den ovan angivna regeln och se vad resultatet blir:

Jag tvättar mig oftare än du tvättar mig.

Invändningar mot detta är ofta av stilen "nej, det är "oftare än du gör". Min invändning i retur vore "gör vadå, 'tvättar mig'?" 'Gör' är inte en magisk silverkula som löser denna knut till fördel för subjunktionsivrarna, 'gör'-argumentet agerar här bara som ett tomt argument, en rökridå utan relevans eller substans.

Den andra möjligheten, "än dig" kan ju tolkas

Jag tvättar mig oftare än jag tvättar dig.

Om man verkligen i sin mentala språkmaskin hade subjunktionsmodellen som grund för jämförelser tror jag de flesta skulle hitta följande lösning:

Jag tvättar mig oftare än du dig.

Vad jag vet är jag enda som någonsin använt den konstruktionen, vilket i min syn på saken är ett starkt argument mot tanken att folk verkligen har subjunktionsmodellen i huvudet när de har ett 'än' som inte följs av en nominalfras. (Egentligen vill jag dock gärna tro att 'än du dig' är en preposition med subjekt och objekt!)

REFLEXIVA POSSESSIVA PRONOMEN

En av de andra stora språkfrågorna som konservativa språkpoliser tampas med i dag är användningen av hans, hennes, dess, deras när sin vore på sin plats.  Många självutnämnda språkpoliser skulle anse att

Erik är starkare än hans bror.

inte kan handla om huruvida Eriks bror är svagare än Erik - det måste vara någon annans bror som det berör. Sålunda måste det ju, i deras mening, vara

Erik är starkare än sin bror.

Men stopp och belägg. Kan man faktiskt säga

Erik är starkare än sin bror är.

 ?

Få svenskspråkiga skulle gå med på detta, det är lika befängt som

Erik berättade att sin bror har fått ett nytt jobb.

I svenskan blockerar satsgränser - även bisatsgränser - alla de reflexiva pronomenens syftningsmöjligheter, och dessutom kan 'si(n|tt|na) X' nästan bara användas i positioner som tar ackusativ (samt i predikativ). Du kan inte heller säga

Erik berättade att hans mor ringde sig igår

om du avser att hon ringde honom, och du kan verkligen inte säga

Erik berättade att sig ringde sin mor igår.

Men ... en riktigt lat sökning efter exempel gav följande exemepl ur en översättning av Anna Karenina:

... hon ändå aldrig kunde bli starkare än sig själv.

(Där är ju tolkningen "än sig själv är" helt otänkbart.) 

Notera att det är väldigt knepigt att söka efter "än mig" eller "än dig" med avsikten att hitta ett reflexivt

Trots att detta är ur en översättning och kunde tänkas vara påverkad av ryska har jag väldigt svårt att uppfatta något problem med denna mening.

Med andra ord kräver de reflexiva pronomenens användning i normal svenska att vi tillåter tolkningen att 'än' är en preposition, eller så kräver subjunktionsivrare ofta en implicit satsbyggnad som närmast är en vanställd karikatyr av svenska med förbjudna subjektsformer. De som kräver både 'än sin X' och 'än jag' ställer med andra ord två oförenliga krav: det ena måste ha 'jag' för att pronoment måste kunna vara subjekt, det andra får inte ha den enda form som kan tänkas vara subjekt.

ORDFÖLJD

Det kan te sig märkligt att göra en jämförelse där än följs av ett frågeord. 'Än vem är han starkare' är knappast det allra normalaste sättet att formulera en fråga - 'vem är det han är svagare än' eller 'vem är starkare än han/honom' vore troligen båda avsevärt normalare.

Detta utesluter dock inte möjligheten att ställa sådana frågor, och de flesta skulle enbart ha stilistiska invändningar, snarare än grammatiska dito. Det finns dock en situation där en sådan fråga kommer väldigt naturligt, och det är när man missat något - kanske beroende på bakgrundsbrus eller försämrad hörsel eller dylikt. Då kan frågor i stil med

Än vem sa du att han spelar bättre?
Vem sa du att hon springer snabbare än?

vara på sin plats. Det att denna typ av fråga kanske är begränsad till en lite speciell omständighet ändrar inte de faktum att alla svenskspråkiga förstår dessa frågor och att de i de allra flestas öron låter välformade, samt att de fyller en roll i kommunikationen.

Nå, hur blir det då med det tänkta predikatet i bisatsen?

* Än vem spelar sa du att han spelar bättre?
* Vem sa du att hon springer snabbare än springer?

Varkendera ordföljden verkar riktigt tillåta en välformad mening med ett predikat i en bisats. Här bör ju kanske erkännas att än i huvudsatsens slut också utgår ifrån att det är en preposition - subjunktioner kan inte separeras från sina underordnade satser (eller satsförkortningar) på det sättet - "Hon är hemma sade du att" är inte acceptabel svenska, "Österås bor hon i" är däremot helt acceptabelt, även om somliga troligen föredrar "I Österås bor hon".

Vi får ett ännu märkligare problem vid relativa bisatser:

Vi behöver en medarbetare som Sven är längre än.

 Jag inser att detta inte är acceptabelt i somligas öron, men de flesta torde acceptera det. Var skall vi sätta verbet?

*... som Sven är längre än är.

Notera alltså att som ju är subjektet till det verb som kommer efter är.

Ett resumptivt pronomen kunde kanske rädda helheten, men svenskan brukar inte använda sådana:

?... en medarbetare som Sven är längre än han är.

Notera att också här följer ordföljden för 'än' de regler som gäller prepositioner, och inte de regler som gäller subjunktioner. Ingen annan subjunktion än än kan flyttas sist i en sats på detta sätt - ett konsekvent system är isåfall att föredra, där än är en preposition och beter sig som prepositioner brukar.

Till skillnad från 'som' kan de relativa pronomen som bildas från stammen vilk- ta prepositioner före sig. Med andra ord:

Vi behöver en medarbetare än vilken Sven är längre.

Det här hjälper inte alls! Vi får då följande bisarra sats om vi försöker tvinga in ett verb:

* Vi behöver en medarbetare än han är vilken Sven är längre

Ett extra bonusproblem som uppstår är att vi nu har ett relativt pronomen - som alltså borde finnas inom en nominalfras, och som inuti den nominalfrasen syftar till huvudordet i nominalfrasen. Ett relativt pronomen kan enbart syfta till en "genast omkringliggande" nominalfras huvud - du kan inte ha ett 'som' i en bisats som syftar till ett ord utanför bisatsen. Men samtidigt försöker vi säga att detta relativa pronomen finns inom en bisats som inleds av en subjunktion!

*Sanningen att som hon gärna berättade hon sett något ovanligt i skogen.

'som hon gärna berättade' kan inte syfta till 'sanningen' i normal svenska. Däremot går

Sanningen som hon gärna berättade att hon sett något ovanligt i skogen.

Men precis sådan otillåten syftning skulle krävas om än alltid är en subjunktion. Vi har då en subjunktion vars bisats omger det relativa pronomenet, och därmed måste det relativa pronomenet syfta utanför den bisats inom vilket det finns.

Liknande problem för subjunktionsmodellen uppkommer vid utbrytning, men eftersom argumentationen är snarlik den som använts vid relativa pronomen och vid frågeord låter jag bli att gå in på detaljer.

Dessa problemfall för oss också vidare till fall där det inte verkar finnas någon möjlig verbfras alls.

TOTAL AVSAKNAD AV MÖJLIGA VERB

Utan att ens behöva ta till några konstiga saker som frågor, utbrytning eller relativa pronomen kan man skapa meningar där det helt enkelt inte finns något möjligt verb att ta till:

På plats var fler än fem.
Ingen annan än du kan det här.
Fler än de är berättigade till ersättning.
Någon annan än hon måste veta något.

I de ovanstående exemplen är huvudsatsens subjekt 'fler', 'ingen', 'fler' och 'någon annan'. Sålunda saknas i alla ovanstående exempel ett verb i bisatsen. Låtom oss infoga lite verb!

*På plats var fler än fem var.
*På plats var fler än det var fem.
*Ingen annan än du kan det här kan det här.
?Fler än de är är berättigade till ersättning.
*Någon annan än hon vet något måste veta något.

Det tycks mig helt klart att varje försök att hitta en lämplig verbfras att foga in i dessa exempel är dömt att misslyckas. Det enda undantaget - 'fler än de är är ...' tycks mig ändra betydelse: utan verb i bisatsen betyder det att de och somliga andra är berättigade  till ersättning, men 'fler än de är är ...' berättar bara att antalet är större än deras antal, och utlåtandet implicerar inte att de själva nödvändigtvis omfattas av berättigandet.

Av ren illvilja använde jag en mening som lider av just precis detta problem en bit ovan, och varje subjunktionsivrare som missade att det var något fel på den borde lämna in sin språkpolisbricka:

Ingen annan subjunktion än än kan flyttas sist i en sats på detta sätt - ett konsekvent system är isåfall att föredra, där än är en preposition och beter sig som prepositioner brukar.

Subjektet för "kan flyttas sist" är "ingen annan subjunktion", d.v.s. "ingen annan subjunktion kan flyttas sist i en sats" är själva 'stommen' i satsen. "än än" är ett prepositionalattribut, för ett bisatsattribut kan det inte vara:

* Ingen annan subjunktion än än kan flyttas sist kan flyttas sist på detta sätt ...

Att försöka rädda det med "är" eller "gör" är bara goja.

HINC QUO?

Men jo, alternativet då? Om vi accepterar 'än' som preposition utgår vi ifrån att läsaren eller lyssnaren är smart nog att ha något slags relevant kunskap om omvärlden och vara förmögen att dra slutsatser. Eftersom de flesta subjunktionsivrare så gott som alltid verkar vara kapabla att korrigera "felaktig" användning betyder detta att grammatiken inte är vad de förlitar sig på, utan samma kontextuella kunskap som de verkar tro att alla andra saknar - annars borde de inte klara av att identifiera kasusfel när de hör dem.

Summa summarum: än är ibland en preposition, och vem som än försöker argumentera mot det avslöjar därmed bara sin ytliga kunskap om svensk grammatik. Argumentet att kasuset behövs för att avgöra vad den korrekta jämförelsen är visar på sin egen orimlighet genom språkpolisers ofelbara förmåga att identifiera fel.

Appendix I
Jag har nämnt att samma argument som gäller för 'än' i stort också gäller för 'som'*. Jag har funnit ett argument till som stöder synen på 'som' som preposition, men som jag inte ser någon rimlig metod att tillämpa på 'än'. 'Som' föredrar ibland "nakna" substantiv i singular - d.v.s. substantiv utan artikel:

hon arbetar som läkare
vi använder träsprit som sköljmedel

Vi finner inga subjunktioner som kräver artikellöshet, men vi finner prepositioner - speciellt "med" och "utan" tycker om att stå före artikellösa substantiv.

* Notera: jämförelse-som och det relativa pronomenet som måste oavsett ses som olika ord, om än de kanske har ett gemensamt ursprung.

Appendix II

Ett stycke bevismaterial som specifikt gäller 'som' är att det finns åtminstone ett partikelverb som var i frekvent användning under tidigt 1900-tal och vars partikel var 'som'. Partikelverb tar prepositioner, adverb eller det reflexiva pronomenet. Senare har 'för' tagit över med detta verb - och verkar redan ha funnits i bruk medan 'som' också användes. Detta är inget problem för mitt argument, emedan flera frasverb har synonymer som har samma verb men annan partikel - blanda ihop/samman, bli kvar/över, blomma upp/ut (marginell betydelseskillnad).

Verbet i fråga är tituleras (som/för). Dock har Svenska Akademien troligen inte identifierat versionen med 'som' som ett frasverb - och därför finns inte 'tituleras som' i deras ordböcker. Varför har de inte identifierat den versionen? Troligen på grund av en metodologisk blindhet: eftersom de antar att 'som' inte är en preposition (och absolut inte är adverb eller reflexivt pronomen) har de inte ens övervägt att inse att det kan vara ett partikelverb.

"Tituleras som" förekom i en hel del sådan litteratur som kan förväntas ha varit skriven av kunniga skribenter och verkar ha varit tydligt vanligare än "tituleras för" fram till ungefär 1950.

¹ Här kan turkiskans användning av nominativ vid somliga postpositioner ses som ett motexempel. Problemet med turkiskan är dock att dess nominativ också används vid renodlade objekt. Universalen att "nominativer inte används vid prepositioner" hade varit bättre formulerad som "i nominativ-ackusativspråk tar prepositioner kasus som är oblika eller adnominella eller objektskasus".