Grammatiska Knepigheter

Spår av fornsvenskans kasussystem i modern svenska I likhet med isländskan och tyskan hade fornsvenskan fyra kasus: nominativ, ackusativ, dativ och genitiv. Denna essä kartlägger de spår som svenskans kasussystem lämnat efter sig.   Artikeln är en översättning, bearbetning och förkortning av material som ursprungligen skrevs för engelskspråkig publik utan förkunskaper. Eftersom denna versions läsare rimligtvis kan svenska ges ingen beskrivning av modern svenska. Den engelska versionen är ställvis gammal skåpmat för svenskspråkiga.   Eftersom detta inte är en akademisk text har jag undlåtit att inkludera källhänvisningar. Fornsvenska och kasus I fornsvenskan fanns fyra kasus.   Genitiven hade en liknande roll som idag, markerade rektionen för flera prepositioner och bildade en del fristående adverb. Den var svagare kopplad till ägarskap än idag. Jag anser att vi för ofta förknippar genitiv med ägarskap i beskrivningar av flera språk - ofta uttrycker det en avsevärd mängd ...

Det borde vara så otroligt uppenbart: vad talar folk i Österrike? Vilka språk talas av befolkningen i Schweitz? Vilka länder har engelska som huvudsakligt språk? Hur många språk talas av mer än tio miljoner Indier? (Svar: 13.) Korrekta svar är kanske inte så viktiga i ovanstående frågor, utan mera en princip vem som helst borde klara av att sluta sig till. I Österrike talas i huvudsak tyska - precis som i Tyskland (men båda har små slaviska språkfickor av historisk hävd). Gränsen mellan dessa länder är inte en språkgräns. I Schweitz talas ockå tyska - gränsen mellan länderna är inte en språkgräns. I Tyskland finns det en språkgräns mellan plattyskan och högtyskan - och plattyskan är närmre besläktad med nederländskan än med (hög)tyskan! I Schweitz talas italienska, franska och rätoromanska. Det finns inget Rätoromanien, ett land som skulle motsvara rätoromanskan. Språkgränserna mellan dessa är inte landsgränser. Till och med inom norden finner vi många bra exempel. Det mest uppenbara ä...

Det hörs ibland från sådana som talar dialekter att 'min dialekt är (minsann) medeltida svenska'. Stämmer det någonsin? Om man inte orkar läsa hela denna artikel, kommer svaret här: nej. Det stämmer aldrig. Okej, så, varför vågar jag gå in för ett så starkt ställningstagande? När man jämför dialekter med standardspråket är det lätt hänt att man säger att dialekten har ålderdomliga drag. Ett ålderdomligt drag är då något som gått förlorat i standardspråket, men som finns kvar i dialekten. Det kan röra sig om ord ("lider" för vedbod) hela ordformer ("kommen nu!") böjningsmönster ("las" istället för "läste"), d.v.s. avvikande enskilda ordformer uttal ("skinka" med tydliga s och k, "källa" med k istället för tj) äldre ordföljd (svårt att ge exempel på sådant, men finlandssvenskan, t.o.m. i sin standardform tenderar att konservera mycket sådan ordföljd som var vanlig under mellankrigstiden) äldre konstruktioner med andra de...

Konceptet "språkkänsla" är populärt när någon skall risas eller rosas för sitt språk. Jag är rätt övertygad om att språkkänsla är ett av kejsarens nyare klädesplagg. Det blir nämligen nästan bisarrt ibland: någon har uttryckt sig på ett sätt som avslöjar "dålig språkkänsla", och risas för detta. Någon - exempelvis jag - påpekar att människor med allmänt erkänd språkkänsla använt exakt samma ord eller konstruktion, eller använt ordet för att förmedla samma betydelse. Men det räknas inte - den som har dålig språkkänsla vet inte att man får använda ordet på det viset, och gör därför fel när den använder ordet på det viset; å andra sidan, Nobelpristagaren eller nationalpoeten eller Svenska Akademienmedlemmen visste ju rimligtvis att man kan och får använda ordet på det viset - till skillnad från idioten med sin dåliga språkkänsla som rimligtvis inte kunde veta att ordet får användas så. Ser ni cirkelargumenten åt båda hållen? Det är som två kugghjul som motarbetar varan...

Som argument vid diskussioner om idéen att "man inte skallinte nämna sig först i uppräkningar" dyker ibland ett riktigt befängt argument upp. Jag vill titta lite på anatomin hos detta bisarra argument. Att nämna sig själv först är som att vara den första som skär åt sig en kakbit. För det första ter det sig uppenbart för mig att likhetstecken inte kan ställas mellan dem. Att nämnas först i en uppräkning är knappast något som ger mig fler kolhydrater, mera protein och mera fett att överleva en stund längre på, och för den delen är man rätt konstig i huvudet om det smakar gott att nämnas först i en uppräkning. Om det mot förmodan smakar gott att nämnas först, då har man skapat en olösbar situation där varje jävla narcissist i uppräkningen man gör känner sig förfördelad: hur man än vänder sig har man röven därbak. Men å andra sidan - är det oartigt att skära den första kakbiten? Låt oss tänka oss ett sällskap bestående av fem artiga män. Dessa har bestämt sig att de vill ha en k...

1. Passiv öht Vid passiv motsvaras den aktiva satsens objekt av ett subjekt. Det heter alltså "de sågs", inte "dem sågs". En del självutnämnda språkpoliser verkar ha problem med att identifiera objekt. Rent "tekniskt" blandar de ihop den syntaktiska funktionen objekt och den semantiska rollen patient. De flesta lyckas få kasuset korrekt här (dock inte alla), men förklaringen varför det skall vara "de" och inte "dem" blir märklig, eftersom man säger något i stil med "'dem' som objekt utom när det är objekt för ett passivt verb". Begreppsförvirring. 2. Passiv med indirekt objekt Det finns dock en komplikation närhelst det passiva verbet motsvaras av ett ditransitivt aktivt dito. Då kan bådadera av objekten motsvaras av ett subjekt. jag gavs ett äpple (av honom) = han gav mig ett äpple ett äpple gavs mig (av honom) = han gav mig ett äpple I dessa fall kan alltså både "ett äpple gavs dem"  och "de gavs ett ä...