Spår av fornsvenskans kasussystem i modern svenska

Spår av fornsvenskans kasussystem i modern svenska

I likhet med isländskan och tyskan hade fornsvenskan fyra kasus: nominativ, ackusativ, dativ och genitiv. Denna essä kartlägger de spår som svenskans kasussystem lämnat efter sig.

 

Artikeln är en översättning, bearbetning och förkortning av material som ursprungligen skrevs för engelskspråkig publik utan förkunskaper. Eftersom denna versions läsare rimligtvis kan svenska ges ingen beskrivning av modern svenska. Den engelska versionen är ställvis gammal skåpmat för svenskspråkiga.

 

Eftersom detta inte är en akademisk text har jag undlåtit att inkludera källhänvisningar.

Fornsvenska och kasus

I fornsvenskan fanns fyra kasus.

 

Genitiven hade en liknande roll som idag, markerade rektionen för flera prepositioner och bildade en del fristående adverb. Den var svagare kopplad till ägarskap än idag. Jag anser att vi för ofta förknippar genitiv med ägarskap i beskrivningar av flera språk - ofta uttrycker det en avsevärd mängd andra typer av förhållanden mellan substantiv: "Eriks vän" handlar inte om ägarskap, inte heller "bussens tidtabell". Tidigare var dock de förhållanden som kunde uttryckas i svenskan ännu mera varierande, och vi föredrar prepositioner (taket på huset), apposition (en påse äpplen) eller sammansättning (hustaket) i flera sådana kontexter i dag.

 

Ackusativen markerade direkta objekt, men även rektioner för flera prepositioner. 

Dativen markerade indirekta objekt samt en del adverb. Somliga prepositioner följdes även av dativ.

Nominativen stod aldrig(?) efter prepositioner, men stod som subjekt och predikatsfyllnad. Dock sammanfaller nominativ och ackusativ för många substantiv.

Fornnordiskan hade ett fenomen som kallas "quirky case" på engelska, d.v.s. "udda kasus". (Detta är inte en etablerad term på svenska vad jag vet.) Udda kasus innebär att något verbs subjekt (eller objekt) förväntas stå i något annat kasus än nominativ (eller ackusativ), exempelvis finner vi detta i isländskans motsvarighet till "jag saknar" - "mig vantar", inte "jag vantar". Engelskan har ett spår av detta, nämligen adverbet "methinks". Svenskan har "det ante mig", där normalt bruk i dag vore "jag anade det". "Ana" böjdes tidigare enligt en annan konjugation än nu, därav "ante". Detta behöver dock inte vara ett äkta exempel på udda kasus då det kan anses att det varseblivna är subjektet, och 'mig' är ett (indirekt) objekt. Oavsett kan vi kanske även även räkna in "det lyster mig"/"jag lyster" bland exempel på spår av kasussystemet.

 

Kasussystemet hade mycket synkretism, d.v.s. olika kasus uttrycktes med samma ändelse. Hur vet vi då att de var olika kasus? Jo - vilka former som sammanföll varierade enligt olika substantivs böjningsmönster, och adjektivs och artiklars böjningsmönster visade lite andra mönster vilka tillsammans tillät "triangulering" av kasuset hos en nominalfras (se appendix II om 'triangulering' låter svårsmält). Efter en noggrann genomgång av alla sammanfall och distinktioner visar det sig att man med fyra kasus, tre genus, två "species" (d.v.s. bestämd och obestämd) och två numerus kan beskriva systemet - utom två små spår av forngermanskans femte kasus (ty och hvi). Dessa två spår kan dock möjligen avfärdas genom att slänga dem i skräpkorgskategorin 'adverb'.

 

Tabeller över substantivens och adjektivens kasusböjningar finns som appendix I i slutet av artikeln.

 

Morfologi

Liksom i modern tyska varierade formerna hos adjektiven enligt substantivets bestämdhet, genus, numerus och kasus. Samma fenomen, i mycket svagare omfattning ses i dag i ett rött hus / det röda huset, den starke mannen samt röda hus / de röda husen. Kasus spelar inte längre in, men de tre övriga faktorerna - genus, numerus och definithet - påverkar. I fornsvenskan hade de indefinita substantiven relativt få distinkta former, speciellt i singularis. Flera kasus sammanfaller i singularis - men olika för olika böjningsklasser av substantiv. Exempelvis mūs (mus) böjdes mūs / mūs / mūs / mūsa(r). För många maskuliner och så gott som alla neutrer var nominativ och ackusativ sammanslagna. För många substantiv var genitiv, dativ och ackusativ sammanslagna: t.ex. böjdes påse {posi, posa, posa, posa}. Formen posa dök också upp i  pluralgenitiven och pluralackusativen. De definita formerna särskiljde avsevärt oftare kasusen. Om något kasuspar slogs ihop för definita former var det oftast nominativ och ackusativ.

Med adjektiven var det tvärtom: indefinita adjektiv hade rikligare och tydligare morfologi, men definita adjektiv hade några få ändelser som täckte hela tabellen. Adjektiven var sålunda enklare än substantiven på ett sätt ­­­-- samma ändelser (med några smärre undantag) återkommer genom hela ordförrådet - och mera komplicerade på ett annat: avsevärt fler ändelser totalt, eftersom de skall ha former för fler kombinationer av genus, kasus, numerus och definithet.

Kvarlevande kasussystem i moderna svenska dialekter

Somliga svenska dialekter, speciellt i Dalarna, Älvdalen och här och där i Norrland (speciellt då jämtskan) bevarar konservativa system, där dativen överlevt. I älvdalskan skall dativen och ackusativen ha överlevt, men genitiven gått förlorad. Ryktet förtäljer att i modern älvdalska har dativen och ackusativen i stort sett slagits samman.

 

Epistemologiska problem

Överlevnad i pronomensystemet kan tänkas hittas här och var. Det vore inte helt otänkbart att någon har honom som strikt dativ, och därmed säger "jag ser han" men "jag gav honom en gåva". Jag är rädd att det vore svårt att identifiera sådana personer om de finns, eftersom det är rätt vanligt att dialekttalare  med utjämnad dialekt ibland använder han, ibland honom i objektsposition - och därmed kan "jag gav honom en gåva" råka vara ett tillfälligheternas spratt; att finna en talare som gör detta konsekvent kräver alltså rätt grundligt studium av hur någon talar. Hennar har överlevt ställvis, men jag ställer mig frågande till huruvida det finns någon med en triplett hon, henni, hennar i moderna dialekter utanför de tidigare nämnda områdena. Dock kan någon tänkas ha en restriktion att na inte är acceptabelt för dativ, men väl för ackusativ? D.v.s. "jag såg'na" vore acceptabelt, men inte "jag gav'na blommor".

 

Det epistemologiska problemet blir då att avgöra huruvida ett litet stickprov av någon talares idiolekt eller någon bys dialekt faktiskt stöder tolkningen att dativ överlevt för pronomen: det kan bara råka sig att orden används på ett sätt som ser så ut i stickprovet.

 

Hur kategoriseras exemplen nedan?

Det finns många sätt att kategorisera de spår som finns i standardsvenskan. Två rimliga startpunkter vore vilket kasus det rör sig om kontra strukturen på uttrycket. Jag har valt att i första hand följa struktur, i andra hand kasustyp.

Prepositioner följda av substantiv i  s-genitiv utgör en så stor del av helheten att den förtjänar sin egen kategori. Nästa kategori utgörs av prepositioner med andra kasusformer, inklusive andra genitivformer än s-genitiven. Dessa är ordnade enligt kasus

Svenskan har en hel del lite längre varierade fasta uttryck vars strukturer varierar en hel del, i vilka gamla kasusformer dyker upp. Ofta är dessa kollokationer begränsade av något i omgivningen också - 'argan list', exempelvis verkar enbart dyka upp efter 'ana'. 'Godan ro' å sin sida verkar kanske ha lite större möjlighet att dyka upp i olika kontexter?

Den allra största kategorin torde vara sammansatta ord med oblik form på förledet. Den näst största kategorin är kvarlevor av preposition med genitiv. Bland dessa torde -s-genitivsuttryck vara de enskilt vanligaste, men spår av den gamla genitiven finns också.

Kategori I:  Pronomen

I de vanliga personliga pronomenen finner vi naturligtvis än i dag kasus: jag/mig, du/dig, han/honom, m.fl. I somliga nordligare dialekter har ett kasussammanfall börjat ske, men vi ser också att de/dem-sammanfallet har spritt sig till de flestas talspråk.

Ett pronomen som ibland förekommer i dativ är allom, specifikt i kollokationen allom bekant. Androm till varnagel har pronomenet annan i sin dativform, men torde ha blivit uppmärksammat och fått en liten ökning i sitt bruk mest p.g.a. sin användning i en boktitel.

Någon, annan och vem är exempel på felaktiga kasusformer: hvem var ursprungligen dativ för ho (ack. hven, jfr eng who/whom, tyska wer, wen, wem), någon var ackusativ för någor (nokor / nokon / nokorum / nokors), och annan var likaså annar (/ annan / andrum / annars). Hvilken var ursprungligen ackusativ av hvilikr. Av dessa överlever numera enbart någor-/annor- som förled i några fasta uttryck (någorlunda, någorledes, någorhanda, någorstädes, annorlunda, annorledes, annorstädes), och i dessa verkar de nästan alltid samordnas med ett ord i genitiv. Honom har även det spridit sig till fel form: det var ursprungligen dativ. Den är även den en ackusativform, med ett tidigare sa som nominativ. Bägge är ursprungligen en genitivform av båda, och både är säkerligen också något liknande (neutrum nominativ/ackusativ, troligen).

I somliga dialekter bevaras de äldre formerna, och bägge lär användas som oblikform i vissa regioner.

Kategori II: Prepositioner åtföljda av s-genitiv.

Notera att den moderna -s-genitiven också är en gammal genitivändelse, men att den spritt sig från att ursprungligen bara användas för en del maskuliner till att numera användas för alla substantiv och en stor del av pronomenen. Arbetet att avgöra vilka av dessa substantiv som är "ursprungliga" -s-genitiver eller moderna -s-genitiver ids jag inte göra, och har därför valt att bunta ihop -s-genitiverna.

"Till" dominerar denna kategori, men andra prepositioner förekommer också. Flera sådana har  sammanslagits till sammansatta ord. Man kan notera att genitiv efter prepositioner nästan aldrig kombineras med adjektiv, artiklar, demonstrativa pronomen eller något annat attribut överhuvudtaget.

till sjöss (aldrig "till stormig(a?) sjöss")
till havs (aldrig "till djupa havs")
till lands (aldrig "till torra lands")
till skogs
till fots
till båts
till hjuls
till hands
till råds
till sängs
till låns
till livs
(slå någon) till döds
till nöds
(alla) till lags (samt 'vara någon till lags')
(illa/väl) till mods
till  bords
till äventyrs
tillbaks (se äv. tillbaka i kategori III)
till ords
(ta) till bruks
till gårds
till undantags
till vardags
till buds
till synes

 

Utöver 'till' finner vi följande exempel, varav somliga dragits ihop till sammansatta ord:

utomlands
inombords
utombords
med ens
motvalls
medsols
motsols
medhårs
mothårs

En underkategori här utgörs av tidsangivelser med 'i':

i julas
i påskas
i morse
i kvälls (dialektalt)
i jåns (dialektalt)
i aftos (dialektalt)
i våras
i somras
i pingstas
m.fl.

Dialektal variation finns i hur många sådana man har, och en del talare kan ha väldigt svårt att "acceptera" eller ens förstå sådana som de saknar (somliga verkar exempelvis inte alls kunna acceptera att "i kvälls" ens skulle kunna tänkas betyda något, andra förstår det genast trots att de inte har hört det förr).

Här bör ju noteras att "i jul" och "i julas" (m.fl.) uttrycker en betydelseskillnad, det mellan en kommande eller pågående jul och den jul som varit.

Två exempel står i lite speciellt förhållande till genitiv-s:

i morse 

i afse (dialektalt)  

Släktskapet till genitivformen är oklart här, eftersom -s normalt utgör ordslutet. Möjligen kan väl en historisk *morsens, *aftonsens spöka i bakgrunden.

Min dialekt avviker här i att alla tidsangivelser av typen i julas dessutom har ett -t på slutet: i somrast, i julast, i somarst, i jåonst. Jag antar att adverbändelsen -t smittat av sig.

Kategori III: Föråldrade kasusformer efter prepositioner

Som nämnts tidigare kan det vara omöjligt att avgöra vilket kasus det rör sig om enbart utgående från ändelsen. Kasusbruket efter prepositioner har jag inte funnit någon genomgående beskrivning av, och det är rimligt att reglerna genomgått förändringar under den tid dessa uttryck stammar från. Om inget kasus anges, läs "oblik": d.v.s. den sammanfallna gen/dat/ack-form som är förhärskande i indefinit singularis. Om jag är helt osäker vilken det rör sig om, då är det (?) som gäller.

till vara

till salu

till väga

till ända

till spillo

av godo

av ondo

i förstone (dativ?)

på sistone (dativ?)

i blindo

på/till/i nåder - notera att nåder ibland är pluralform, dock ofast inte i dessa tre uttryck. I uttrycket 'Herrens nåde' lär det vara en danism, snarare än en kvarleva av ett kasus.

Några är numera sammanskrivna:

ånyo

förvisso

tillbaka

åsido

tillika (även historiskt 'tillikes', troligen alltså genitiv?)

åtminstone (dativ?)

urbota 

Kategori IV: Förled i sammansatta ord

Denna kategori är den enda "öppna" kategorin, d.v.s. en kategori som ibland får nyskapta medlemmar. Därmed är den troligen "egentligen" den största. P.g.a. sin storlek är den för stor att återge i sin helhet.

vattumannen
vattustark (dialektalt, "svagt" om kaffe el. dyl.)
vattupass (dialektalt eller ålderdomligt, 'vattenpass')
vattukanna (dial., ålderdomligt)

skadeanmälan
högskoleprov

Skade- och skole- är specialfall, vars specialegenskaper kommer att dyka upp längre ner. Ett äldre apesläktet faller också i den här kategorin.

sagotant
sagofigur
sagovärld
sagotimme
sagobok
sagoväsen

människobarn
människoformen
människosläktet

sidospår
sidojobb
sidoväg
sidoskåp

vargavinter
ulvakläder

mannaminne

syndaflod
syndaskrollon (dialektalt, dragspel)

barnatro
barnavård

 (men barnkläder, barnskötare, barnläkare)

kvinnorättsfrågan
kvinnokläder
kvinnosakskämpe

jordavarelse
jordalivet
 
himlavalvet

(men jordklotet, jordägare)

varuhus, varubod

salutorg, saluhall, saluföra

nämndeman (från dativ av 'nämnd'?)

backstugusittare (här vill jag nämna att svenska wikipedia är väl sparsam med information när detta beskrivs som en samhällsklass i Sverige; det var även en samhällsklass i Finland).

legosoldat

hövdingasäte

nådaår

Att denna kategori ännu är produktiv kunde antyda att det oblika svenska kasuset faktiskt fortlever som ett "sammansättningskasus".

Ett exempel som ibland felaktigt korrigeras är bärsärkagång. Formen bärsärkargång får i dagens läge troligen godtas som en acceptabel form, men att korrigera det ursprungliga genom att införa ett -r- är en onödig hyperkorrektion.

Kategori V: Ortsnamnsgenitiven

I uttryck som Vasa tingsrätt, Falu rödfärg, Åbo akademi, Gamla Uppsala högar, Mora stenar, m.fl. står ofta ortnamn i en gammaldags genitivform. Den är kvasiproduktiv. Man kan inte säga *Mora nya industrisatsning el.dyl. utan måste då använda -s-genitiven eller en omskrivning. Denna konstruktion är allra vanligast vid ortsnamn som slutar på vokal, om än jag sett enstaka exempel på en oböjd genitiv vid stadsnamn som inte slutar på vokal. Falu är exceptionellt, men kommer troligen ur namnets historiska böjningsformer.

Kategori VI: Fasta uttryck

I följande fasta uttryck har kasusformer överlevt:

i ljusan låga
mitt på ljusan dag
sova i godan ro
i gladan håg
i rättan tid
i sin prydno

ana argan list

-an är den gamla ackusativformen för indefinita maskulina adjektiv.

gammal i gårde
gå i sömne
man ur huse
fara å färde
dra sina färde
med vett och vilje
se i syne
till råga på allt / med råge
utom laga tid/laga bot
med laga förfall
ge vika

Med vett och vilje är rimligtvis ett historiskt kasusfel; vilje är den ursprungliga nominativformen, som alltså borde användas som subjekt och predikatsfyllnad - och enbart där. Med kräver oblikt kasus, d.v.s. vilja. Men av någon orsak har vilja ersatt nominativen i språket i övrigt, och vilje enbart överlevt i en kontext där man borde förvänta sig vilja. Här får nästan antas att -e, som också fungerat som dativmarkör för vissa substantiv, blivit omtolkat av folket i en tid när kasusen ännu var marginellt levande. Råge verkar ha genomgått en liknande förvirring.

I övrigt rör det sig mest om gamla dativformer här.

Kategori VII: Adverb

Distinktionen mellan hemma och hem har sina rötter i kasussystemet, troligen likaså borta/bort, framme/fram, ute/ut, inne/in, uppe/upp, etc. Dädan/där/dit m.fl. verkar inte ha uppkommit ur kasussystemet, utan på något annat sätt. Nära är inte heller en kasusform, utan en historisk komparativ. "Närmre" är alltså lika dumt som "störrare".

 

Sams, strax, ens, dags, nyss verkar troligen härröra ur genitivformer. 

Lagom, stundom, enkom, bråttom, fordom, länge är allihopa kasusformer: länge en historisk ackusativ, de övriga dativer. Frasen så här års torde även kunna ses som ett exempel på denna typ.

 

Huruvida och såtillvida hör också hit. Enkom är f.ö. kognat med änka, så de som förordar etymologisk stavning borde kräva änkom eller enka.

Kategori VIII: Adjektiv som uppkommit som kasusform av ett nomen

En del oböjliga adjektiv såsom enahanda, mångahanda, allehanda, varjehanda, tveggehanda, tveggedels, tveggeskafta, treggehanda(!), laga, ...  

Även tvegge- är en historisk genitivform, så somliga här har kasus i båda delarna.

 

Redo är en oblik form av red-, en stam som även syns i reda pengar, där det troligen rör sig om en genitiv, snarare än adjektivändelsen -a.

(D)jävla, (d)jäkla, jädra är även de genitivformer av djävulen, stadda i olika grad av förvrängning. 

Himla i himla tur, himla tider, etc, är genitiv av himmel.

Uttryck som hundratals, tusentals, dussintals m.fl. är sensu stricto inte adjektiv, men de får på nåder ingå i denna kategori. Denna typ av användning av genitiv bör ingå i en fullständig genomgång av kasussystemet.

"-s-genitivsadjektiv": slags, sorts, satans, gammaldags, m.fl.

Kategori IX: Substantiv som spjälkts

I somliga fall har två former av samma ord överlevt som homonymer (ände/ända), men i somliga fall har en betydelseskillnad också utvecklats.

ände/ända,

ande/anda, 

dag/dager

mossa/mosse

ull/ylle
vilja/vilje
grädde/grädda

Furu/fura, rönn/rönne, m.fl. Många trädslag verkar kunna bilda en term för materialet med "-e". Detta kommer rimligen ur en gammal dativform, men exempelvis björke verkar etymologiskt sett märkligt: det finns orsak att tro att det redan i fornnordiskan blivit en distinkt form och att den egentliga dativen på den tiden såg annorlunda ut. I så fall har denna utveckling skett redan i övergången från forngermanska till fornnordiska eller i tidig fornnordiska.

Kategori X: 'Dagsens' och 'mörksens'

Dessa två former som dyker upp i dagsens sanning och mörksens gärningar bevarar den ursprungliga dubbla genitivböjningen i definit maskulin genitiv.

 Kategori XI: Substantiv och pronomen som har fått fel kasus

Skola, apa, låga, vilja, skada

För några maskulina substantiv vars nominativform slutade på -e (eller -i, beroende på vilket historiskt skede vi talar om) har den oblika formen på -a tagit över.

 

Ovan har liknande fall bland pronomen nämnts.

Kategori XII: Ortnamn

Ortnamn som Sundom, Bodom, Mjällom, etc konserverar dativändelsen. Enstaka kan dock vara reducerade -hem, i vilket fall det inte rör sig om en kasusändelse.

Sundom
Husom 
Pörtom 
Bodom
Husum
Kvänum - kan möjligen dock vara reducerat från *Kvednhem
Lerum
Vattjom - ?
Skedom
Torrom
?Salom (möjligen lånat från bibliskt ordförråd, dock?)
Skadom
Lökom 
Mjällom
Östmarkum
Västmarkum
Arlom

Andra oblika kasus visar sig också, dock närmast -a och -s:

Grundsunda
Kasabacka
Bergsboda
Ytterboda
Tobacka
Alberga
Vänoxa
Kårkulla
Torsholma
Björnholma
Västansunda
Aspa
Fjälla?
Stavsudda 

Haga
Knuts
Gräggas
Finskas
Småbönders

Jag har inte vågat anta att någon enda ortnamn på -e utöver tidigare nämnda är gamla kasusformer, men det är fullt möjligt att sådana också finns.

-U och -o som oblikt kasus kan också tänkas vara bakom Korpo, Nagu, Sagu, Sorpo, m.fl.

En del platsnamn på -an kan vara historiska ackusativa adjektiv, men eftersom -an också är en substantivbildande ändelse i modern svenska är det svårt att avgöra ursprunget för dessa. Huruvida Långu utanför Stockholm är en dialektal förvrängning av Långö, eller någon slags adjektival kasusform är även det svårt att avgöra. Jag känner inte till någon annan ö vars namn enbart är ett adjektiv. (Vilket däremot är vanligt för sjöar och vattendrag!)
 

Pedersöre, Örebro, Öresund kan ha "ör" i dativ (jfr Helsingör, Lappörarna, Bockören, Kungsör, Skanör) Linde kan ha ett dativsuffix. Sörberge samt Norrberge likaså (men detta kan även tänkas vara -berget i reducerad form), i dessa tvås närhet finnes några -ede (som kan vara dativformer av -ed), samt Svedje (vilket kan vara dativform för "sved", men ej för "svedja".) Näse kan mycket väl vara näs i dativ, eller en reducerad definit form.

Kategori XIII: Dialektala kvarlevor och ackusativism

En bakvänd ackusativism finns i de flesta dialekter: bruket av han som ackusativ - bakvänd i bemärkelsen att det ser ut som en "nominativism", men inte alls är det. Dock har även en del nominativer(!) som förlorats i standardspråket överlevt i somliga dialekter: nar (någon) och a(nn)ar i en del Österbottniska dialekter. Dativen honom överlevt och trängt ut ackusativen i en del uppländska mål, samt därmed även i standardsvenskan, en röta som även sprider sig genom resten av svenskan.

Förlusten av fornnordiska -R i många maskulina substantiv kan vara resultatet av en mera vida spridd ackusativism, jfr man (nom: maðr ack: man), ved (veðR, veð, veði, veðar). Huruvida det finlandssvenska dialektala vederlider kommer från veðRlider eller veðarlider är svårt att avgöra.

I Österbotten (delvis även östsvenskan i övrigt) har ofta den maskulina och feminina ackusativen trängt ut nominativen - kvinna > kvinno, tavla > tavlo, påsi > påsa, ... I somliga av dessa dialekter har även somliga former som ursprungligen varit -e-nominativer men i högspråket blivit -a-nominativer (skada, låga, m.fl.) nu analogt blivit -u-former.

En del finlandssvenska dialekter bevarar den maskulina nominativändelsen -er på utrum-adjektiv (i vissa dialekter enbart maskulina adjektiv), d.v.s. glader, snygger, m.fl. I de nordligare delarna av svenskösterbotten har ackusativen istället överlevt i samma roll, d.v.s. gladan, snyggan, m.fl. Dessa markerar inte längre kasusfunktion, utan har blivit renodlade genusmarkörer. I somliga delar av svenskfinland har den maskulina nominativa adjektivändelsen -er blivit utrum-ändelse.

I trakten kring Vasa har -an-ackusativen ersatt -are-komparativen, så att gladan där betyder gladare.

Som ovan nämnts överlever kasussystemet delvis i somliga nordliga dialekter, i Dalarna samt Härjedalen.

Kategori XIV: Forngermanskans femte kasus - instrumentalis

 

Orden hvi (varför) och ty kan ses som de enda två exemplen där forngermanskans femte kasus, instrumentalis, överlevt från forngermanskan till fornsvenskan. I övrigt verkar det kasuset redan ha varit förlorat i fornnordiskan. Hvi har gått förlorat ur det levande språket och ty är numera starkt arkaiserande. Det femte kasusets totala utdöende ur svenskan är alltså nära förestående.

Ty är f.ö. inte ett ursprungligt sådant exempel, utan verkar ha uppkommit analogt med hvi, d.v.s. i princip en sista dödsryckning för det kasuset.

Kategori XV: Finska kvarlevor

Det språk som troligen lånat flest ord från svenskan är finskan (undantaget meänkieli, en variant av finska eller möjligen något samiskt språk). Det är rätt vanligt att finskan lånat oblikt -u ist.f. -a (eller noll-ändelse) i svenska femininer: vaunu (vagn), taulu (tavla), m.fl. Vokalharmonin har även tvingat en del -u att bli -y istället: myssy (mössa). En del -e-maskuliner har lånats med oblik-a istället: herra, piispa (biskop), herttua (hertig). En fullständig genomgång av dessa skulle säkerligen ge hundratals exempel.

Appendix I: Lite kasusmorfologi i tabellform

Det feminina substantivet duva kan här ses med några alternativa ändelser bortlämnade (-om/-um, -umin/-omen, vilka möjligen varierade enligt tidevarv, geografisk belägenhet, eller så helt fri variation.)

Moderna nominativer och genitiver ingår inom parentes för att hjälpa läsaren att orientera sig.

 

dūva, f:

	sing indef	sing def	plur indef	plur def
nom	dūva (duva)	dūvan (duvan)	dūvur (duvor)	dūvuna(r) (duvorna)
acc	dūvu	dūvuna	dūvur	dūvuna(r)
dat	dūvu	dūvunni	dūvum	dūvumin
gen	dūvu (duvas)	dūvunna(r) (duvans)	dūva (duvors)	dūvanna (duvornas)

 

Ovan kan ses att ack/dat/gen sammanfaller i singularis indefinite. Andra sammanfall förekommer, jfr

 

påse, m:

	sing indef	sing def	plur indef	plur def
nom	posi (påse)	posin (påsen)	posar	posarnir
acc	posa	posan	posa	posana
dat	posa	posanom	posom	posonom
gen	posa (påses)	posans (påsens)	posa (påsars)	posanna (påsarnas)

 

För somliga substantiv sammanfaller nom, ack och dat i indefinit singularis, och nom/acc sammanflätas för dem i alla andra kolumner. Vissa andra sammanfall förekommer hos olika substantiv: acc/dat, dat/gen, nom/acc (särskilt hos neutrer, men även somliga maskuliner och femininer). Somliga neutrumsubstantiv sammanfäller nom/acc/gen.

-r i det moderna "duvorna" är troligen ett skriftspråkligt påhitt för att få formläran mera enhetlig. Det uttalas i ytterst få traditionella dialekter, och har heller inte orsakat retroflexering i retroflexa dialekter.

Adjektiven

Adjektivens formtabell har utrymme för 48 kombinationer av betydelser. Eftersom många sammanfaller blir antalet faktiska former mycket mindre. Följande faktorer spelar in: 

• Bestämdhet - 'starka' former används vid obestämda substantiv, svaga former vid bestämda substantiv.
• Numerus - pluralis och singularis har olika former.
• Genus - varje genus har distinkta former i båda numerusen.

Notera  att benämingarna stark och svag bara är benämningar och inte säger något speciellt intressant om formerna - anvnändningen av en stark form säger inte att substantivet är starkt. De kunde lika väl ha hetat röda och blåa, eller kalla och varma adjektiv. De starka formerna används även för predikatsfyllnad. Jag har färgkodat en del av rutorna för att underlätta för läsaren att se var samma ändelse återkommer.

Starka former:

	mask sg	fem sg	neut sg	mask pl	fem pl	neut pl
nom	-er, -	-	-t	-ir, -er	-ar	-
acc	-an	-a	-t	-a	-ar	-
dat	-um, -om	-(r)i	-u, -o	-um, -om	-um, -om	-um, -om
gen	-s	-(r)ar	-s	-(r)a	-(r)a	-(r)a

Huruvida -er och - är historiska eller fria eller lexikala varianter är jag inte säker på. -um och -om skulle jag gissa att är fonologiskt styrda varianter.

Svaga former:

	mask sg	fem sg	neut sg	mask pl	fem pl	neut pl
nom	-i/-e	-a	-a	-u, -o	-u, -o	-u, -o
acc	-a	-u, -o	-a	-u, -o	-u, -o	-u, -o
dat	-a	-u, -o	-a	-u, -o	-u, -o	-u, -o
gen	-a	-u, -o	-a	-u, -o	-u, -o	-u, -o

Appendix II: Triangulation

Vi får ordet dūvu framför oss. Vi vet att det är ackusativ, genitiv eller dativ. Om vi bara hade ordet dūvu i singularis att utgå ifrån hade vi orsak att tänka oss att svenskan har två kasus och de böjs så här: dūva och dūvu. Vi ser genom olika sammanhang där ordet används och inser var -u-formen används och var -a-formen används. Vi jämför hur ordet belti (bälte) används, och märker att där dūva används ,där används alltid belti, men en del dūvu motsvaras av belti, en del av beltis. Så, belti "skärs i tu" av duva/duvu, och duvu skärs itu av belti/beltis.  Vi får följande schema:

duva	duvu	duvu
belti	belti	beltis

I en väldigt förenklad svenska som försöker ta fasta bara på kasusanvändningen:

Belti hänger där. Duva ligger där.
Jag ser belti. Jag ser duvu.
Beltis längd är en meter. Duvu längd är en fot.

Om man i fornsvenska hade bytt plats på dem hade det blivit fel - "duva längd är 20 cm", "belti längd är 20 cm", "jag ser beltis", etc är alla fel. 

Indefinita adjektiv hade dessutom en rätt riklig kasusböjning, och genom att se hur adjektivet och substantivet kombineras kan vi sluta oss till kasuset:

Stor duva sitter där. Stort belti ligger där.

Jag har stora duvu. Jag har stort belti.

Jag ger storri duvu en bit mat. Jag ger storu belti ett nytt hål.

Storrar duvu längd är 30 cm. Stors beltis längd är 2 meter.

Detta par ger inte en full bild av det hela, eftersom båda slår samman dativ och ackusativ, men principen för att klyva 'formrummet' i kasus torde vara klar. Definitiva former ger dessutom ännu bättre grund för indelningen.