När språkpoliser inte behärskar de/dem ...

Det händer att språkpoliser inte behärskar de/dem.

I svenskan finns det en samling verb som kan stå i två lite olika konstruktioner: det ena är följt av en "att"-bisats (och "att" kan ibland lämnas bort i talspråk eller vardagligt skriftspråk). Den andra konstruktionen är med det underordnade verbet i infinitiv, och med dess subjekt som objekt för det högre verbet.

Det kanske låter komplicerat, men låt oss titta på lite exempel:

Jag såg att du sprang.

Jag såg dig springa.

Normalt vet vi vilken av dessa konstruktioner som avses - finita och infinita verb ser olika ut, och hjälper oss att klura ut vilken av de två konstruktionerna som är avsedd - d.v.s. böjda verb anger att det finns en bisats - oavsett om att används eller inte. Som komplement till detta anger objektsformen att det inte finns en bisats - bara en infinitivfras.

Med andra ord har vi alltid två system som samverkar, och ofta ett tredje:

+ACC +INF (-att) → infinitiv
-ACC -INF (+att) → bisats

Detta gör det rätt entydigt i de fall där personliga pronomen används - andra subjekt och objekt har ju ingen kasusmorfologi, och därmed faller andelen system som samverkar en smula i de sammanhangen.

Likväl har jag sett en välvillig språkpolis få det här fel i ett fall där flera tecken var på plats som antydde att det bör vara dem. På plats fanns ackusativ, avsaknad av 'att' och en infinitiv.

Problemet som föranleder en viss förståelse av misstaget är att verbet var ett vars presens och infinitiv är identiska: passiv av första konjugationens verb.

Jag hörde (att) de kallas ...

Jag hörde dem kallas ...

Eftersom "att" ibland bortlämnas* ändå är avsaknaden därav inte en tydlig signal - det är snarast bara avsaknad av signal att det är en bisats. Däremot är närvaron av objektsform en viktig indikation. "Kallas" funkar i båda konstruktionerna, och ger därmed ingen fingervisning om vilken konstruktion som skall föredras.

Nu kan man tänka sig två principer: skall man i fall där det föreligger tvetydighet mellan en korrekt och en inkorrekt form sluta sig till den rimliga, korrekta tolkningen eller skall man vid fall dessa fall sluta sig till en orimlig, inkorrekt tolkning - om båda tänkbara formerna har någorlunda samma betydelse?

Det senare verkar vara vad som hänt i detta fall. Det känns som en helt bisarr princip.

* De som kräver "utelämnas" får gärna förklara vad det är med "bortlämnas" som är så otroligt omöjligt att förstå.