Var eller vart? Eller: Språkpoliser vet inte egentligen heller hur det funkar.

En del svenska dialekter har sedan länge inte gjort skillnad på var och vart. Detta verkar nu i större grad göra intrång på skriftspråksscenen, i och med att alla samhällsklasser skriver mer, och i former som blir allt mer synliga.

En reaktion mot detta har ju förstås uppkommit, men ibland verkar den vara ledd av precis lika okunniga "förståsigpåare".

Vi skall först se exempel på felaktiga regler som somliga språkpoliser ofta lägger fram.

De två vanligaste hjälpreglerna är identiska så när som på ett ord: rörelse eller riktning.

1. 'Vart' vid rörelse till ett mål, 'var' vid plats.

2. 'Vart' vid riktning till ett mål, 'var' vid plats

Som motexempel kan vi då ta en väg. Vart sträcker den sig? Ända (dit) till fjällen. Ingen rörelse vad jag kan se. På sin höjd riktning, men vägen sträcker sig ju lika fullt åt precis motsatt håll också - från fjällen och kanske till och med förbi talaren. Vägen kan dessutom vara krokig och därmed inte ha en entydig riktning, om vi verkligen skall märka ord.

Som motexempel vid riktning kan vi då ange följande: "Var ser du den?" (svararen pekar i en riktning): "Där!".

I en djupare studie av [här, hit, där, dit, var, vart]-adverben* och också val av prepositioner vid substantiv skulle man troligen märka att det finns många komplikationer i hur folk tänker kring rörelse och plats.

Skall det vara högt till eller högt i tak?

Låt oss tänka oss ett annat fall än ett tak. Är det högt till en bergstopp eller högt i en bergstopp? Helt klart till. Ändå finner vi många som har svårt att förstå hur någon kan vara så dum att den tror det heter högt till tak - det verkar dem som att just i det fallet säger logiken glasklart något annat än i alla övriga fall som överhuvudtaget finns.

Låt oss gå vidare till det exempel som fick mig att intressera mig för hela detta tema. I en artikel om den svenska språkvården i Finland sade en finländsk språkvårdare att 'det heter var lade du den, eftersom vart används vid riktningar. Detta slog mig som ytterst märkligt, emedan att lägga något någonstans ju verkligen har en riktning - tinget flyttas ju rimligtvis till den plats dit det läggs, och detta längs någon slags riktning.

Förklaringen hon gav var alltså en skenförklaring: den motsatta slutsatsen kan understödjas med precis samma ord: 'det heter vart lade du den, eftersom vart används vid riktningar.

Det att språkpoliser ibland använder samma förklaring som ett argument är bara sorgligt, för det är ett logiskt felslut. Även om språkpoliserna i detta fall hade haft rätt, vore själva argumentationen alltså ändå felaktig. Logiska felslut bör påpekas varhelst de syns så att de inte påverkar folks syn på hur logik fungerar.

Det visar sig att svenska författare fram till ungefär andra världskriget följt den modell jag förespråkar - att man ställer något dit -, och man hittar ännu regionala mål där så är fallet. Bland dessa konservativa dialektanvändare finner man många finlandssvenskar - där detta gamla hederliga korrekta sätt att använda riktningsadverbial som har gamla anor nu skall elimineras på order av språkvården, på basen av en argumentation som är logiskt undermålig.

I diskussionen skyller man den finlandssvenska formen ibland på finskt inflytande - men skall vi använda samma förklaring då Strindberg också uppvisar samma mönster i sin grammatik? Kanske han i hemlighet talade finska hemma?

Vidare kan vi notera att var/vart och där/dit inte är de enda ordparen med denna distinktion. Ut/ute, in/inne, upp/uppe, ner/nere, fram/framme visar samma distinktion. Och handen på hjärtat - ställer du ut gårdsmöblerna, eller ställer du dem ute?

I många språk i världen tar verb som ställa, lägga, o.s.v. riktningsadverbial. I många tar de platsadverbial. I somliga kan man själv välja, och signalera något (exempelvis en aspektlik betydelseskillnad) medelst sitt val av pronomen. Man kan inte argumentera för vilket av dessa som är rätt med ett a priori-argument. Det måste vara baserat på användningen i ett språk och har ingen egentlig logisk grund. Jag tänker dock inte böja mig efter** någons åsikt i denna fråga.

* Jag tänker demonstrativt växla mellan att kalla dem adverb och pronomen. De är både och.

** Om någon tänker påpeka att det skall vara 'böja sig för', säger jag bara kolla i SAOB.