"För de som"

Skillnaden mellan 'de' och 'dem' håller möjligen på och dör¹ ut i många svenskspråkigas språkbruk. Detta är rätt sannolikt en följd av att dom slagit ut både de och dem som allmän form i båda kasusen.²

Nåväl, ofta ger språkpoliser olika råd till folk om hur de skall veta när det är de och när det är dem, och ibland är dessa råd mindre korrekta - men nog ofta helt acceptabla.³ Dock vill jag påstå att språkpoliser ibland går för långt och nästan tvångsmässigt korrigerar något som är korrekt, och ofta på ytterst dåliga grunder.

De har två funktioner, alternativt finns det två homonymer med den formen. Den ena funktionen är tredje person pluralis pronomen, den andra funktionen är pluralis definit artikel. Somliga lägger till "determinativt pronomen" som en tredje möjlighet här, men med avseende på mitt argument har det samma effekt som artikel, och därmed tänker jag inte särskilja dessa två funktioner. Historiskt har troligen dessa varit en och samma sak, och båda (alla tre) har i det skedet haft kasusböjning - sålunda att i artikelställning har ordet böjts kongruent med huvudordet. I ett tidigare skede fanns också genus på svenska pluralformer, och då kan artikelanvändningen av pronomenet rimligtvis också ha haft genuskongruens.

I somliga positioner är det helt klart att det är en artikel:

De gamla män som satt utanför butiken ...

I andra positioner är det helt klart att det är ett pronomen:

De anländer nu.

Låt oss tänka oss att en lingvist från Mars har landat på jorden och bestämt sig att undersöka det svenska språket och hon har kommit så långt att hon insett att 'de' ibland är en artikel och då aldrig böjs i ackusativ, och ibland är ett pronomen och då böjs i ackusativ när kontexten kräver det. Nu kanske hon inser att det finns situationer där hon inte är helt säker vilkendera rollen det tar.

Vi finner, exempelvis, att före adjektiv kan pronomen stå:

Du har alltid hjälpt oss gamla.
Här komma vi, vi unga, ...

Om så är fallet borde det alltså heta:

*Du har alltid hjälpt dem gamla
Här komma de, de unga.

Efter lite empiriska undersökningar skulle hon dock finna att  i svenskan tolkar vi normalt detta som en artikel för en nominalfras utan substantiv. Man kanske vill tänka sig att det finns ett "elliptiskt" substantiv i sådana fraser. Jag ser ingen grund för detta antagande. Tänk, exempelvis, på sådana uttryck som "det okända" - det tycks mig inte riktigt finnas ett enda tänkbart substantiv som kunde fungera där.

Hon finner också att indefinita fraser utan substantiv tar indefinit artikel, och inte indefinit pronomen:

Jag tar en kall.
En grön skulle passa här.

"Någonting grönt" eller "någon grön" - en fras som exempelvis kan syfta till vår lingvist - kunde kanske fungera i vissa väldigt specifika sammanhang, men "man grön" skulle aldrig funka. (Notera att 'man' / 'en' bildar ett liknande par som 'de' / 'dem', men med motsatt distribution vid artiklar!)

Så, vi har en parallell struktur att ty oss till: en [adj] är en fras med artikel, så varför skulle de [adj] då inte vara det?

Men när vi har de som ... är det rimligtvis en mycket liknande struktur som sker: en artikel och ett attribut, utan substantiv som huvudord. Vi finner också exempel med indefinit artikel:

Jag såg en som var riktigt bra på sånt!
Fråga en som vet!

Så varför verkar det för många vara helt otänkbart att "de som ..." kunde tänkas bestå av artikel och attribut? Ingen har presenterat ett sakligt argument som skulle utesluta detta och svensk litteratur ända sedan 1800-talet ger rikligt med exempel på denna struktur:

För de sorglösa som för de allvarliga,
För de som emellertid icke hylla ytterligtgående tendenser, tror jag mig ha visat, att religion och högre äktenskap inte äro emot varandra stridande och att båda ...Deras närvaro skall kostat mycket på Kungen, emedan han alltid hyst mycken ovilja för de som utgjorde oppositionen.
De flesta kvinnor, med undantag för de som ha obetydlig reglering, överdriva gärna blodmängden, vilket kommer sig av, att en förhållandevis ringa mängd blod ...Vid felutjemningen borde man egentligen göra en större korrektion för de vinklar som bildas af små, än för de som bildas af stora sidor, emedan det med all sannolikhet är vid de förra vinklarne som de större mätningsfelen uppkommit.  

... ersätta den förlust kyrkan derigenom lider, beslöts at för de
Lijk, som med Lijkpredikan eller Sermon jordas, 10 cop. och
för de som med Skohlegång begrafvas 3 cop., til kyrkan
erläggas skulle.

Som kan ses finns exempel från en lång tid, och i texter som kan förväntas ha skrivits med rätt god svenska.

Till detta vill jag lägga lite dialektala bevis. I somliga dialekter (exempelvis Björkö, mellersta svenska Österbotten) finns separata former som enbart kan användas som artiklar. Exempelvis kan 'han' och 'hon' användas som artikel, men om man vill betona artikeln, eller frasen saknar substantiv (men har adjektiv eller annat attribut!) kan 'tan' och 'ton' användas. För 'hi' (≃ 'det') finns den betonade formen 'ti', vilken råkar sammanfalla med både den betonade och obetonade pluralisformen 'ti'. I pluralis sammanfaller alltså dessa, men vid singularis är 'han' eller 'hon' eller 'hi' alltså inte tillåtet före ensamma adjektiv eller relativa bisatser. Att påstå att 'ti' i pluralis är pronomenet snarare än artikeln har ingen saklig grund och skulle bryta det mönster som helt tydligt etablerats i singularis. 

I denna dialekt uppfattas alltså 'den som ...' eller 'den röda' bestå av artikel + bisats eller artikel + adjektiv, inte pronomen + dito.

Att vi finner respektabla författare över två århundraden använda liknande konstruktioner, och att det aldrig ens anges någon saklig orsak att förkasta den tycks mig rätt intressant. Den dialektala bevisföringen tjänar enbart att illustrera att detta möjligen är något som går tillbaka en lång tid i svenskans språkhistoria, emedan dialekter ofta bevarar gamla strukturer. I ljuset av detta kan man fråga sig varför denna konstruktion stör en del språkpoliser så starkt?

Är det månne för att det ger en endorfinkick att få peka finger åt någon som gjort något fel?

Jag vill inte gå och säga att 'för dem som' är fel, men ibland, ser ni, ibland kan det vara helt möjligt att två former är acceptabla. Men om man verkligen älskar att slå folk på fingrarna kan detta vara otroligt svårt. Skänken en tanke åt de stackare som inte kan låta det gå. Det är faktiskt ganska synd om de som verkligen lider av det⁴.

¹ Vid invändningar mot "håller på och dör ut" föreslår jag att man slår upp Svenska Akademiens Grammatik: "I vissa språkvarieteter eller hos vissa språkbrukare finns det en uppdelning mellan de olika varianterna av hålla på så att hjälpverbet hålla på att alltid har den tendentiella betydelsen,medan pseudosamordning med hålla på och alltid har den kontinuativa progressiva be-tydelsen." Många språkvårdare tycker att vi skall hindra språkligt förfall så att användbara distinktioner inte skall falla i glömska. Samtidigt slår de folk på fingrarna om de använder distinktioner som språkvårdarna själva inte har. Snacka om skenhelighet. Jag tror på riktigt att många språkpoliser inte är språkpoliser av kärlek till språket - det är snarareen förkärlek som driver dem - förkärleken för en ursäkt att få hunsa folk. Om man älskar att hunsa skall man nog tåla det själv också. :|

² I min mening skall en god högläsare i de flesta register till och med återge skrivna de och dem med dom, om inte a) rimflätning eller b) specifika stilistiska eller regionalspråkliga orsaker förespråkar det andra (exempelvis är en finlandssvensk ursäktad om han håller de och dem oförändrade i uttalet). (Liksom ett skrivet mig borde uttalas mej  om inte dylika orsaker förordar något annat. Jag har hört poem läsas upp så att rim förstörts av att läsaren inte förstått detta.)

³ Ett riktigt uselt råd är "dem kan aldrig stå i början av en mening", vilket är rakt av felaktigt. Detta råds anhängare brukar vara ganska svårövertygade. Dem tänker jag inte orda mera om. En regel som är bättre men faktiskt har problem är "de motsvarar vi, dem motsvarar oss". Du har alltid hjälpt oss gamla torde vara ett tillräckligt exempel på kontexter där den hjälpregeln misslyckas.

⁴ Allra värsta exemplet jag sett var en strikt "än jag"-förespråkare som också var en strikt "än dem"-förespråkare. Både "än mig" och "än de" var alltså bevis på svenskans förfall. Ibland undrar man.